Mitt så kallade liv

På ett år har livet förändrats för oss. Under ett har vi flyttat från 3-rumslägenhet med balkong till ett 3-våningshus med enorm trädgård. D har bytt jobb. Vi har blivit föräldrar till underbara snuttran. Från att ha varit två är vi nu för alltid tre. Från att ha haft en enkel lägenhet att ro om har vi nu ett helt hus på 270 kvm att ta hand om. Från två krukväxter som hängde på balkongen till hundratals perenner,buskar,blommor,bär att lära sig om. Från M & D till mamma och pappa. Nu ska vi lära oss livet som föräldrar, tyda signaler på skrik, trösta och kramas och ta hand om det lilla knytet som växer och växer för var dag. Det är inte bara praktiska saker, utan också ekonomiska och andra saker som spelar in när man blir förälder och husägare.
Det är mycket känslor och tankar som far omkring. Det är mycket mål och krav som sätts upp.
Under det senaste halvåret har jag inte riktigt kunna njuta av min mammaledighet, utan har hela tiden känt någon slags press på mig att göra det,fixa det,hinna det,klara det...osv.osv.. och hela tiden haft någon slags stressande känsla, och har jag inte gjort det jag planerat så har man haft sjukt dåligt samvete över det.
Men idag har jag verkligen funderat och kommit fram till att från ock med nu så är det dags för mig att börja njuta! Ta dagen som den kommer, fika om jag vill, göra trädgården när jag vill, baka, fixa, städa när det faller mig på. Sluta ha dessa förbannade kraven som bara förstör en inifrån. Snuttran tar sin tid och jag är till för att finnas för henne och ta hand om henne. Tiden som blir över får man se till att ta hand om övriga ärenden.
Jag tror iofs att mina tankar ändrats nu eftersom vi är klara med renoveringen och kan börja använda köket i slutet av denna veckan. Nu kan vi äntligen leva som en "svensson". Jag kan laga mat, baka och fixa och dona och snuttran kan sitta med. Det har inte varit sådär lajbans kul att dra ner henne i källarn och "laga mat i vårt kök" där nere.
Jag tror jag börja se positivt på min fortsatta mammaledighet och ska sluta stressa och ställa så höga krav. Hinner jag inte med att luka i landet idag - skit samma. Hinner jag inte stryka - låt det vara.
Det är dags att stanna upp och andas, se mig omkring och se hur underbart man har det. Man har jordens underbaraste sambo, den vackraste dottern och vårt drömhem. Man är mammaledig i ett land som "tillåter" en att vara hemma så länge man kan med sitt barn, och man har ett otroligt roligt jobb! Kan det bli så mycket bättre än så?
Läste på min väns Annelis blogg innan,  http://blogg.anneli.in/
och hon skrev: mammalivet är underbart!
Och visst har hon rätt!!
Inte bara mammalivet - utan hela livet är ju underbart!!