Mitt så kallade liv

Det var inte en vanlig fredag idag.

Det var en fredag då det faktiskt snöade på morgonen men ändå sa hela luften att idag så är det ingen vanlig dag.

Det var en fredag då tankarna fanns hos en familj som förlorat sin son och bror.

Till vänner som förlorat kamraten.

Tanken att någon saknas honom.

Det var en fredag då vi åkte till kyrkan för att ta farväl.

Det var en kyrka som var totalt fullproppad med människor.

Människor som var där av samma anledning, att ta farväl.

Att visa sin tanke.

Att dela sorgen.

Att låta tårarna få rinna fritt i ett antal timmar.

Att se mörkret men ändå få känna ljuset.

Att se ljuset i form av minnen.

Minnen som skapades oavsett om man var familj, vän, kompis, granne eller bara någon man sa hej till.

Alla hade ett minne de tog fram där nånstans i mörkret.

Prästen sa: Sorgen - oftast ett stort mörker. Men det är därför vi behöver öppna dörren och släppa in lite ljus ibland och låta minnen lysa upp just den där sorgen.

Det är svårt.

Svårt att liksom kunna skriva i ord om hur det kan kännas.

Men när tårarna fått falla, när saknaden visat sig kunde man när man tänkte på ett glatt minne kunna le genom tårarna.

Om man öppnade dörren på glänt så kanske inte saknaden blev allt för stor?

Och sorgen kanske inte allt för mörk?

Det var ingen vanlig dag idag.

Det var inte bara en vanlig fredag.

Det var idag.

Idag som vi tog farväl.

Vi vet inte vart du är eller vad du gör.

Men om du låter din familj ha dörren på glänt lite då och då, kanske inte saknaden blir så svår att förstå.

Om du visar dig i deras drömmar och låter dom höra dig någongång

Kanske inte avståndet mellan er känns så jättelång.

Om du bara finns i tanken när dom öppnar dörren på glänt

Vet dom att det var du som ditt ljus ned till dom sänt.

Det var ingen vanlig dag idag...

Sov gott Tobias!