Mitt så kallade liv

Snuttran har den senaste tiden börjat visa en sådan oerhör VILJA! Hon blir totalt galen om nåt går emot henne.. Då sparkar hon och skriker.. Jag tycker inte alls om det här humöret hon har börjat visa. Som igår: Hon, Elin & Anton satt på golvet å lekte "gröt-kalas" som Elin sa. Anton matade Molly med en sked med vatten och lite då och då tog han sig en slurk själv. Men så fort han tog skeden själv och inte matade Molly blev hon helt tokig. Sparkade och verkligen skrek typ: GE MIG VATTEN NUUUUU..jag blir GALEN!!
Vi sa att Anton kan du inte ge Molly lite?
- Njaeejjjjj... sa han då..
haha..
så himla sött.

Vet inte varför hon har börjat få sånt humör..Antar att hennes tålamod är från hennes far..för det existerar verkligen inget tålamod hos honom.
Jag försöker mest hålla mig lugn, prata med lugn röst och säga till henne att hon skall lugna ned sig. För hon kan bli helt galen helt plötsligt när hon ligger på skötbordet å skall byta blöja tex. Eller när vi skall ut och jag ska ta på henne raggisarna. Jag tror inte att det hjälper om jag liksom blir arg och skäller..utan hellre försöka prata med henne och säga till henne att lugna ned sig.
På ett sätt är det väl bra att hon liksom visar egen vilja och att hon vet vad hon vill. Ingen mes-tjej här inte. Men det får finns gränser, leker man gröt-kalas så får man ju vänta på sin tur på gröten liksom..

Jag & D har en mycket gemensam syn på uppfostran. Nej skall verkligen vara NEJ och det skall hon veta.
Tonläge är ngt som jag försöker markera tydligt med när hon gör nåt som är fel. För då vet hon verkligen att när mamma ryter så då gör hon verkligen nåt som hon INTE får. Som att putta på stolen nedför trappen eller hänga vid räcket i hallen och kladda på glaset eller att peta på ugnen. Markerar man tidigt och tydligt att det är fel och farligt då lär hon sig ju det.
Visst barn skall upptäcka men jag tycker ändå att det skall finnas gränser. Man skall veta att ugnen är farlig och inget man skall leka med.
Kanske hårt, men i min mening så är tonläget det viktigaste. Att säga med sin vanliga röst och snällt säga: nej men Molly den får du inte röra...
Det förstår hon ju inte..Då pratar ju bara mamma som vanligt och allt man tillbaka är ett flin och så fortsätter hon.
Istället säga med annan ton: NEJ, Molly AJJA!
Då slutar hon, tittar, och kanske försöker igen, men då är man där igen och så antingen börjar läppen darra. För hon tål verkligen inte att man säger till henne, eller så kryper hon därifrån.

Uppfostran är ngt jag ser framemot. Det är roligt varje dag, både att lära henne rätt och fel men även att lära henne att klappa händerna, visa navlen osv.. Det är så oerhört kul att mer och mer börja upptäcka att vi kan kommunicera med varandra. Och det kommer ju bara bli mer och mer, för snart kommer pratet säkert.
Ja jag ser verkligen framemot varje dag tillsammans med henne!
Att vara mamma är ta mig fanimej det bästa som finns ;=)