Dagar man aldrig glömmer, men inte heller vill minnas.
Ibland händer vissa saker som får en att förstå att världen runt omkring en aldrig kommer bli densamma igen. Kan vara när man ser den man älskar för första gången och hjärtat slår volter - då minns man exakt vart och hur man befann sig. Man minns hur man inte kunde få kontroll på allt man kände inom sig -lycka!
Första kyssen - man glömmer aldrig känslan, pirret eller nervositeten.
Dagen då man fick veta att man väntande barn - minns exakt vart jag var och exakt vad klockan var och hur man kände sig inombords.
Dagen då hon kom - ja den där beryktade bubblan har man nu upplevt och man glömmer aldrig hur det kändes.
(konstigt i exakt samma stund som jag sitter å skriver hör jag Jihde på tv:n och säga nästan exakt samma sak som jag....weard....)
Men så finns det de där tillfällen som man kanske inte vill glömma, men inte heller minnas på nåt konstigt sätt. De där sakerna som får kalla kårar på ryggen, eller tårar falla på kinden. Dagen då min storebror ringde å sa att mamma har cancer - minns exakt känslan, tomheten, vädret, doften, att det var folk på parkeringen som tittade på mig när tårarna föll som stenar från min kind. Jag minns illamåendet och jag tror aldrig jag kommer glömma den dagen.
Och idag, för ett år sedan. Telefonsamtalet från D:s mamma när hon säger orden:Tobias är död...
Jag minns med ett vad jag gjorde, vilken låt jag just spelade, vad Molly gjorde och jag minns dagen, jag minns känslan, den där rusande känslan inombords då man liksom inte vet om man skall gråta eller inte, hjärtklappningen när man tänker på hans familj och vänner.
Nu skänker vi en tanke till dig Tobbe och din familj, och imorrn ska vi tända ett ljus hos dig. Jag, D & Molly.
Och jag är så säker på att om du fanns kvar hos oss så hade du säkert vart Mollys favorit.
Och du hade säkert lärt henne allt bus vi hört berättat om dig..
Frukosten avklarad 8.00.....har aldrig hänt....
Har nu jobbat i en vecka, det känns mycket bra! Skönt!!, att äntligen om man får säg så, kommit in i vardagsrutinerna igen. Man njuter av kvällarna, som vi nu börjat få lite styr på, och tar vara mer på tiden tillsammans tycker jag.
Igår så städade vi faktiskt ihop hela familjen en timme på kvällen. Förut så har jag väl gjort det mesta av hushållssysslorna förutom maten här hemma, så det var också en ny rutin, att alla hjälps åt med städningen. Bara för att jag är ledig en dag i veckan har jag inte större lust att lägga den dagen till städningen hela tiden. Så nu är det gjort och jag och snuttran skall bara vara hela dagen idag! Snart beger vi oss till Ture, hoppas inte han är sjuk.. och det skall bli så kul att träffa han och hans mamma. Var väldigt längesen!
En annan sak som också förändrats sen jobb satte igång är ju morgonen, jag går upp 6, och det har inte vart några som helst problem att stiga upp då. Kan nästa uppfatta det som att jag var tröttare när jag var hemma och sov längre. Snuttran vaknar oftast av sig själv eller så får vi väcka henne vid 7 snåret.
Nu på våran lediga dag såg jag en sovmorgon framför mig, och ja det fick jag..till 7.00 sen var det bara att stiga upp och påbörja dagen. Klockan 8 är alltså frukosten och vällingen avklarad...Har ju aldrig hänt det senaste 1 1/2 året, och jaaaaaaaa jag vet det finns dom som tycker det är så "äckligt" att vi har haft snuttran som älskat sova och att vi aldrig vart uppe på natten för henne, men so what? det är så det är och varför ska man inte få lov att säga det? förstår att det sticker i ögonen på dem som inte sovit en hel natt på flera år, men tyvärr så är det ju såhär vi haft det och det är så det är.
Man hör så ofta att bli förälder innebär grus i ögonen efter sömnlösa nätter, skrik, gråt och att man aldrig får nån tid för sig själv de närmsta 10 åren... Precis som man vill avskräcka folk till att skaffa barn?
Inte så ofta man hör talas om dem som har barn som somnar 23 och sover till 7-8-9...? Då är det helt plötsligt "orättvist", jo jag fattar, hör väl till majoriteten att barn vaknar på natten nån gång, och att det är jävligt tufft, men jag antar att det är så det är, att skaffa barn - alla är olika och det är väl en jädra tur det!
Lite som att köpa grisen i säcken...man vet inte vad man får men man får vara inställd på vilket som!
Så nu sitter vi iallafall här...8.20 och får väl börja göra oss iordning för att busa med Ture!
I soffan är man nu helst plötsligt en Bagge....
Idol har börjat, och ja jag måste väl ändå påstå att det är väldigt bra just nu. Jyrun är hård men rättvis, kanske lite elak ibland, blundar ibland när det är lite pinsamt och skrattar rakt ut åt någon som tror sig sjunga men inte kan.. Ja juryn har ju alltid rätt ändå! Ja vadå? Jag pratar inte om Laila, Andreas eller Anders utan om mig själv! Helt plötsligt sen i måndags så har jag blivit nån typ av jury och förvandlas till nån musikproducent och tror sig veta om dom sjunger bra eller inte.....haha..sitter där i soffan: "Nää men usch..." " haha..." " men GUUUUU va bra hon var!" Tror liksom att man kan allt om musik..... Ja från att ha lyssnat hårt på Spotify och allt så är man ju nästan inne i branschen iallafall......not...
Men musiköra? njaee..jag vet inte.. Undrar bara om det är så att hela Sverige sitter där i sofforna kl 20.00 på vardagarna och leker Bagge för en stund...Jo kanske..
Det är kanske det som är lite grejen, att man får sitta där och hylla eller dissa den personen som stått där i 24 timmar eller mer för att få sjunga en liten rad för juryn och antingen bli totalt sågad eller kanske att hela livet för en stund förändras...
Det är iallafall kul och högklassig underhållning och jag tror jag ända in i finalen kommer ta fram en liten bagge då och då...bara för att kunna spy lite galla åt dem som inte kan eller glädjas åt dom där grymma idolerna!
Artighet nog viktigast!
Satt å funderade, eller nej jag dammsugade faktiskt som jag gick å funderade på vad jag & D pratade om innan vi fick barn, om vad som var viktigast i våran uppfostran. Vi var båda överens om att Artighet var viktigast! Att barn skall säga tack och att man alltid säger hej till dom man kommer till eller hej då när man går därifrån. Ja ren artighet helt enkelt. Och inte alltid tro att man skall få allt bara för man är och handlar och säger mamma Nej så är det nej och that´s it!
Lättare sagt än gjort?!
Är man bara överens som förälder om vad som gäller så borde man vara ett steg i rätt riktning tycker jag väl.
Humörsvängningar allan...
Vet inte vad som hänt men snuttran har ett sådan förbannat humör...så fort nåt går emot henne så är det bara SKRIK och vrål...skulle man då också lägga in ett AJABAJJA...som imorse när hon tog en sked och tallrik och stod å grävde i askan i öppna spisen, då bryter hon totalt ihop.. Och så skall hon ha "babbs" hela tiden..(=nappen). Nu har vi börjat säga nej till det för det har blivit en ful ovana att hon hela tiden skall ha nappen så fort hon blir ledsen efter att ha blivit tillsagd. Nu är det endast babbs som gäller när hon skall sova och om hon ramlar å slår sig.
Men jisses sicket temperament....jag blir snart galen, och ändå har jag väldigt bra temperament måste jag nog påstå..Men efter 1 sekund och det går emot henne så blir hon galen...
Ja det är väl bara att träna henne och inte falla i hålan och gapa tillbaka till henne, för en gapig-mamma är det värsta som finns. Men ibland så är nog vi båda ute på hal is men då får man ta ett djupt andetag och leda in sig i rätt spår igen.
Får försöka behålla lugnet och förklara för henne att ta det lugnt även när det blir motgångar...Ja det låter väl bra och lätt?? jo tjena....
Och sen är det så att blir hon tokig för att leksaken inte går åt rätt hon som hon vill, så kan hon liksom bara bli helt glad efter 2 sekunder och prata å ha sig...
då står man där å kliar sig i huvudet och funderar på hur dessa barn fungerar? Skall man veta ALLT som mamma? Nej jag antar inte det. En mamma får väl också göra sina fel ibland, och faktiskt bli arg och vresig, men viktigast av allt: att man ska lära sig att säga förlåt om man gjort något fel!
Vad f-n gör man???
okej första dagen vart ju avklarad.. Snuttran ville bara sparka av sig skorna på dagis imorse och vinkade å sa "hejjjåå" vid sju snåret... Sen vid 17 tiden när jag hämtar henne vill hon inte följa me mig hem.
Så hon trivs! Underbart skönt!
men.....
asså det blir ju långa dagar, finns ju inget annat alternativ för oss när vi jobbar som vi gör. Jag till halv fem men har ju minst 30 minuter körväg och D jobbar oftast till 17....så....det blir hem å så sätta igång med middan direkt. Idag hade vi ändå förberett (läs vi som i D) kalops så det enda vi skulle göra var att koka potatis....under hela tiden var det GALLSKRIK här hemma av snuttran...Antagligen trött å hungrig...
Sedan åt hon som en varg..
Men vi ändå: hur fan ska vi orka detta?kan ju inte ha gallskrik här varje stund efter jobb, då man bara vill mysa och laga mat och ha en mysig familjemiddag? Funkar ju inte!
Kanske kan man ge henne en banan direkt när man kommer hem? så det mättar nåt i magen?
Nu åt vi vid 18 kanske, och nu har hon precis ätit välling och sover i soffan....antagligen helt utmattad efter en lång dag med lek och bus.
Men hur gör man för att hinna med vardagen när man jobbar?
På 2 timmar skall allt vara avklarat och helst utan skrik å gråt då?
Hur gör ni?
Som om man aldrig gjort nåt annat..
Första dagen avklarad! Känns jättebra. Lite seg i kolan men ändå känns det som om man aldrig gjort nåt annat det senaste året än att vart på jobb...nja..eller...kanske inte...men man kände liksom hjärnan koka och långt där inne har man liksom sparat all info och tillslut kommer allt finnas där och man kan rabbla allt på sina fem fingrar igen. Får låta det ta lite tid, inte ha så bråttom. Jag tror nog gärna att jag liksom helst skulle ha kunnat allt utantill precis som förr igår...Får väl inse att jag ändå varit borta i över 1 år och att jag fått barn och har haft liiiiiiiiiiiiiiiiite annat att tänka på än SAP, transaktioner, excel filer och uploads om man säger så!
Men det känns bra och snart blir man varm i kläderna och så har man ju sina fina arbetskamrater som gör att det alltid är roligt att gå till jobb. Var ju inte ens jobbigt att gå upp klockan 6 imorse liksom!
