Varför känna stress?
Ibland kan man få lite panik över att vara hemma. Känna att man tappar bort sig själv, bara blir en mammaledig person som byter blöjor och matar barn hela dagarna. Minns känslan jag hade de sista veckorna med Molly hemma, jag nästan längtade efter att få börja jobba. Man hade krupp över att "bara gå hemma" och man hade svårt att stimulera henne med aktiviteter hela tiden. När väl jobb kom igång så var man stressad över att inte hinna räcka till med att vara både jobbmamma och mamma! Tiden räckte inte till. Iväg 07 och hemma 17.30... Då för att undvika skrik och gnäll - i med frukt tills maten var klar. Allt var ett 3000-pussel som var tvunget att gå i lås varenda dag för att få ihop hela vardagen. Sen blev man gravid igen - ups.. Sen ja...sen vet ni hur allt gick och här sitter man med 3 underbara fina barn i form av jordens finaste triss!
Nu funderar jag inte på jobb, eller jo lite grann med tanke på att jag inte riktigt vet vad jag kommer komma tillbaks till den dagen jag bestämmer mig för att börja jobba igen men det är en annan historia, iallafall.. Så...först kände jag: Nä men jag tänker inte vara hemma så länge "denna" gången. (vadå denna gången?precis som om jag inte var klar med barnafödandet...jo tack, det är bra nu) Sen inser jag att Hallå! detta är ju sista gången i mitt liv som jag kommer vara mammaledig. Så passa på att njut nu!
Så från och med nu - slutar jag stressa tankarna kring jobb och framtiden. Och tänker bara njuta av denna tiden för den kommer aldrig mer tillbaka juhee! Tar tillvara på varenda dag och sedan var framtiden och jobb har att ge - ja det får vi se när väl den dagen kommer.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Maggs; inte sjutton är det att jag JOBBADE jag ångrar.... Jag förstår att det ibland ger upphov till stress att vara hemma, men det är ju faktiskt bara just nu du har små barn. Plötsligt en dag, kanske rent av när du sitter där på jobbet o klurar på något som du tycker är viktigt, så har de små barnen blivit stora, och du förstår att tiden då de luktade så sött o gott och var så mjuka o goa och beroende av er är borta....
Det är ju barnen som är livet.
Så, det var dagens djupa tanke! Syns i morogn!
Trackback
