Mitt så kallade liv

- Lösning: Köpte ett par nya träningskor idag och nu skall degmagen och allt annat överflöd bort.

- Lösning: Ta hjälp av ngn eller fixa Photoshop...

* Att varje dag vara lycklig och stolt för den underbaraste trion och familjen jag har!

När man inte får sova blir man ju helt tokig tillslut förmodar jag.

Efter att ha haft två små nätter där twinsen vaknat med 1 1/2-2 timmars mellanrum så känner man sig inte så kaxig på morgonen.. Gruset i ögonen svider, hela kroppen är helt matt och man är helt orkeslös. Vill inte gå upp, orkar inte, måste kissa - orkar inte, nån skriker?...är inte mina barn måste vara grannens.... Sjuka tankar - men shit va trötthet gör en helt oförmögen att ens orka öppna ögonen.

Imorse var jag nog mer ett lik än en vanlig människa. Kom hem vid 01, tjejerna vaknade vid halv 3..åt lite, vaknade vid halv 5, upp igen vid 7..Nångång under morgonen gav jag dem mat igen, sen bara gick jag raka vägen till Mollys säng och sov i 1 1/2 timme..Jag var heeeeelt slut...Kroppen var helt tung och orkeslös.

D var uppe alla gångerna under natten och hjälpte mig, även han vart trött men inte alls samma som jag. Vet inte om själva amningen just gör att man blir så trött och matt. Vet att mitt huvud kändes som en stor betongsten i natt, jag orkade liksom inte hålla det uppe ens när jag satt och ammade.

Usch ja.. men men, värre kunde det vara.

Tjejerna ÄR snälla och lugna. Tror att de vaknar med så små mellanrum för att de äter för lite åt gången, de somnar liksom till vid bröstet på natten och så äter de inte tillräckligt utan blir hungriga för fort igen och vaknar.

Men men, vi kämpar vidare!

Får se till att de äter ordentligt på kvällarna så att de inte spårar ur storasyrrans fotspår ;=)

Hade ångest över att han skulle åka i söndags men allt har gått bra. Visst det ÄR inte samma sak att inte ha just D hemma, då vi har våra egna rutiner och inte behöver instruera varandra (oftast) i hur saker och ting skall göras.

Utan D så kände man sig allt ensam hela veckan, trots att huset var fullt av folk hela tiden. Men hjälpen var guld värd och utan den hade jag förmodligen suttit i ett hörn med knäna uppdragna och rivit mitt hår...

Molly har kommit i nån fas eller ja vette katten var det är men hon lipar så fort vi säger till henne... Det är inga småbryt heller utan det är tokbryt och hon gallskriker med tårar som sprutar.. Antar att det är mycket känslor för henne som hon måste hantera. Mycket konkurrens nu med tvillingarna, som TAR mycket av våran tid. Det är mycket som skall bearbetas och hon skall väl hitta sin plats samt få uppmärksamhet av oss.

Det är väl det det handlar om...men för det kan hon ju inte få bete sig hur som helst..Måste ju ändå veta vad som är rätt och fel.

Så jajemän..nu sätts man på prov...

Försöker att andas djuuuuuuupa andetag eller smita ned i källarn när man känner att ens humör är på väg att dala långt ner...

Man andas lite, tar upp mungiporna och så kämpar man vidare =)

Jorden snurrade lite extra fort den dagen. Och allt annat omkring - praktiska bitar, alla orostankar, alla funderingar om ALLT om att få TVÅ - allt snurrade i 9 månader.

Ingrid - min jobbarkompis, sa alltid att jag var utvald och att det var en gåva att få två på samma gång.

Jag kanske mer såg det som en skräckupplevelse lite till & från. Hur skall man räcka till? TRE barn? Hur skulle man orka? Och hur i hel-ete skulle dom komma ut?

Men sen...så kom den där dagen D då det var dags. Eftersom det blev igångsättning, vilket vi iofs var beredda på eftersom vi fått en tid kl 8 tisdagen 21:e, och skulle det inte satts igång av sig själv, så skulle dom sätta igång mig... Men när det verkligen blev bekräftat så vart jag lite rädd. Trots att jag var så in i bänken trött på magen och ALLT som hade med graviditet att göra tänkte jag att njaeee...inte behöver vi sätta igång mig...vi kan åka hem igen... dom kan få vara kvar liiiite till... Stegen in till förlossningsalen var därför lite skrämmande... Men sen, när man väl var där och allt var igång, så gick allt så fort och helt plötsligt var dom här.

Hann inte riktigt med och förstå. Hur kunde det gå så bra? Allvarligt...jag födde två barn...? Gjorde jag?

Finns dom nu här hos oss? Är dom verkligen våra? Hur kunde det bli så?

Tänker på Ingrids ord om att man är utvald..

Mia sa i början när man var orolig och rädd för vad som skulle komma - att hon tror att det är endast dom som klarar av det som får det.

Och än så länge - så har vi klarat det superb.

Vi har fått två så fina underbart fina tjejer.

Trodde först aldrig man skulle klara det - men det gör. Man orkar, och man räcker till. För just nu är mitt mammahjärta bara tre gånger så stort som förut.

Dubbelamningen funkar asabra och dom äter väldigt duktigt. Oftast somnar dom vid 21-22, sover till 03-04, äter och somnar om till 6-7. Somnar igen och hela familjen vaknar vid 8-9. Helt underbart!

Snuttran är på dagis idag för sista dan och sen har hon sommarlov i 6 veckor.

Hon tycker det är så kul med bebisarna och skall mest vara med och hjälpa till och pussa på dem.

Än så länge inga tecken på svartsjukedrama, men det kommer väl (nångång iallafall) antar jag.

Vi njuter alltså i fulla drag. Det är så supermys att D är hemma och eftersom tjejerna sover duktigt så hinner vi med att greja och fixa här hemma. Få lite ordning på saker och ting!

Tjejerna hade förra veckan gått upp till 2740, ny vägning idag! Barnmorskan trodde jag hade grädda i brösten eftersom dom hade gått upp så mycket så fort.

Det är superkul att allt bara funkar så bra!

Världens finaste triss har vi som sagt fått!