Mitt så kallade liv

Galet.

För en månad sen fick jag telefonsamtalet man aldrig trodde man skulle få.. inte nu..inte då..inte när jag "bara" var 29 år.

Pappas ord: Mamma har somnat in...

Kommer aldrig glömma. Fast resten av de kommande minuterna är lite dimmiga. Men jag förstår nog att det var då, som Ingrid sa, att det var då en bit av mitt hjärta stelnade och det var där saknaden av dig lade sig.

1 månad..

Kan nog inte förstå.

Säger som Molly: Kommer du inte tillbaka snart?

1 månad bakåt och du fanns fortfarande.

1 månad framåt från nu och jag ska börja "allvaret" igen.. Fatta - jag har inte jobbat nästan på 3 år.. Galet.. Hade velat berätta för dig om allt nytt å spännande jag ska va med om. Kommer bli grymt kul - men tomt ändå utan dig.

Men någonstans så finns du här och ser mig. Jag vill iallafall hoppas det. Behöver hoppas det.

För jag vill att du också ska se, hur Molly är lika envis som jag, hur tvillingarna nu kan säga Hej & vinka. Jag vill visa för dig hur dom lärt sig att göra tittut eller hur Molly längtar efter förskolan..Eller har du sett hur Stella lärt sig gå ner från trappan? Att Neah inte vågar? Och såg du när Molly stack med cykeln häromdan.. sketunge...

1 månad.

Önskar du fanns.

Fuck you Cancer!!