Mitt så kallade liv

Tänk om man hade vetat att den dagen jag ringde - skulle bli sista gången jag hörde din röst.

Men man hade ju inte kunnat veta, det förstår jag.

Men det är mer i efterhand man tänker på det. Att just den dagen, den Fredagen var sista gången jag pratade med min mamma. Sista gången jag hörde min mamma säga mitt namn. Sista gången jag sa hej då och visste att du hörde mig. Sista orden från dig var att du skulle sova för du var trött.

Kommer aldrig mer kunna prata med dig. Aldrig mer kunna göra små avstämningar som vi ofta gjorde.

Varje dag en slags statusuppdatering. Vad tjejerna gör. Hur dom mår. Vad dom ätit. Om dom sovit bra. Om dom lärt sig nåt nytt. Om jag trivs på jobbet. Vad D gjort för nåt osv.

Kommer aldrig mer kunna stämma av allt detta med dig. Kommer aldrig mer kunna ringa och fråga om nåt man undrar..

Idag är en sån dag som jag vet vi hade pratat flera gånger. För de små trollen har vart sjuka, och stortroll är jättesjuk, så det är läkarbesök för henne i eftermiddag.

Och jag tänkte innan på, att jag hade ringt och sagt detta till dig och sedan hade du ringt och frågat hur det var.

Sedan hade vi stämt av igen om hur natten varit.

Men nu är det inte så..

Jag kan inte ringa dig.

Och jag vet inte om du hör mig eller inte. Eller om du ser hur sjuk hon är. Vi kanske stämmer av med varandra fast på ett annat sätt.

Jag har ännu inte lärt mig.

& jag blir varje gång, nästan förbannad, över att "nej just det...jag kan inte ringa dig.."

Och det är så fruktansvärt tråkigt att jag inte kan ringa dig och berätta vad tjejerna gör. Hur dom mår. Vad dom ättit, om dom ätit. Eller om dom sovit bra eller har lärt sig nåt nytt. Eller hur goa dom är. Eller hur busiga dom är.

Det är så tråkigt att jag inte bara kan ringa dig för att säga hej.

& ännu tråkigare är det när inte stortroll kan ringa dig som hon brukade göra. För idag hade hon säkert ringt mormor och berättat hur sjuk hon är.

& i förra veckan ville hon att du skulle hämta henne på förskolan - & då sprack mitt hjärta igen.....