Mitt så kallade liv

95 dagar sen du somnade in.

För 95 dagar sedan var det mesta helt tomt.

Man trodde verkligen man skulle torka ut på grund av alla tårar.

Man trodde man skulle gå av på grund av smärtan som kom när jag såg dig där på sjukhuset.

Man trodde aldrig att man skulle kunna sova igen.

Man trodde ju aldrig att man skulle kunna få vara glad igen.

Man trodde ju aldrig att det var något man skulle få vara med om, och man trodde heller inte att man skulle orka ta sig igenom det.

Sen undrade man mest om den där biten i hjärtat som stelnat - alltid kommer vara så hård? Kommer saknaden av dig alltid kännas så här stor? Kommer man lära sig leva med det? Och isåfall Hur lär man sig?

 

Men man lär sig sakta. Man tar steg för steg. Dag för dag. Själv så bearbetar jag mycket här. Jag vet att du läser så därför skriver jag ofta till dig.

Och man lär sig, att få tro att du är här. Att du sitter här på min axel och vakar över mig. Du ser till att torka tårarna när dom rinner, och du ser till att man ska försöka se det fina i livet som vi faktiskt lever här och nu.

Du ser till att vi sover lugnt och stilla, och du puschar på när det känns som tyngst.

Och lite bit, för bit, kommer den stela biten i hjärtat att mjukna, och kvar kommer endast fina vackra minnen finnas kvar.

95 dagar sedan.

95 dagar utan dig.

Och fler blir det.

Jag har ju så mycket framför mig. Men jag känner dig på nåt sätt nära, jag vill iallafall göra det. Och vet att fastän jag inte ser dig, så kommer du alltid att följa mig.

95 dagar.

och inte har det gått en dag utan att jag önskat dig tillbaka Mamma.

 

Fuck you cancer.