Mitt så kallade liv

Vi har två bilar i vårt hem.

En röd.

Gammal.

Skruttig.

Men praktisk och stor lagom till en helt vanlig normal trebarnsfamilj.

Å en vit.

Fin.

Med tre bilstolar i.

Idag anslöt den röda bilen upp i tid till förskolan.

Tre påklädda så där lite halvlagom gnälliga hårbollar sprang runt på parkeringen ihopp om att den vita bilen också skulle ansluta..

Det regnade..

Det fanns vattenpölar.

Kul - med vatten tänkte hårbollarna.

Inte lika kul - tänkte deras mamma..

En annan pappa kom för att hämta upp sin son.

Han var sist.

Ja, om inte vi vart där hade han vart det.

Han kom och han hann faktiskt åka också....

innan den vita bilen kom...

 

- jaså ni vill inte åka hem idag?

- eeehhh..jooo...men det verkar som att det inte är bra att vara pappa som har bilen med alla bilstolar i..

 - näum...det har ju hänt att det blir så ibland.

- ja...han har ju dom i sin bil.. ( som om jag här liksom försöker mörka att jag ens tänkt tanken på att dra skogsvägen hem med tre hårbollar fastbältade där bak..)

- ja man har ju "glömt" det nångång...

- mmmmmm...

 

Han åker.

Vita bilen kommer inte...

Det regnar.

Äsch va fan..

Skynda er nu.

In i bilen. Så sitt still..Bälte på..

Nu tar vi skogsvägen hem kids!

 

- Va E skjooväjjjjennn mamma?

 

Hemma.

Allt gick bra.

Fastän jag egentligen vill mörka att jag körde...

17.15 var tiden bilarna skulle ansluta tillsammans...

18.20 kom den vita bilen.

Lerig var den också..... å så hade den fått hjälp....av en annan bil som kan dra andra bilar.....

Behöver inte säg mer.....

 

Slutet gott.

Allting gott..

Punkt.....