2 månader - saknar dig så mycket Mamma.
Konstigt det här.
Får nästan påminna mig själv att varje gång jag tänker ta telefonen å ringa slår det mig
- nä just det...kan inte ringa dig..
Saknar dig så mycket mamma.
2 månader.
Lika fort som 2 månader gått. Lika konstigt som sommaren blev. Lika konstigt är det utan dig.
Jag är inne på min sista dag som mammaledig. Kan du förstå. Hur fort tjejerna vuxit att dom är "stora" nu. Hade du varit med hade du förmodligen varit jättestolt över hur duktiga tvillingarna var vid inskolningen. Dom sköter sig ju helt själva och bryr sig inte om mig ett dugg.
Och ser du hur fantastiskt busiga tvillingarna är?
Att dom verkligen pillar på allt? Och var du med när jag fick åka till akuten i förra veckan med Neah och hennes spräckta ögonbryn? Klätter-apor är dom båda två, precis som jag var tror jag du nu hade sagt...
Jag & Molly var hos dig i går å satte en blomma. Hon undrade om "mojmojjaj" verkligen kan bo i jorden. Jag förklarade att du bor i himmelen, inte i jorden. Och när jag säger det så tittar hon alltid upp och fantiserar dig bland molnen.
Att "ha tänt" hos dig är väldigt viktigt för henne tror jag.
Imorse sa hon: mamma, ska vi inte tända mojmoj?
Klart vi ska, och så tände vi ljuset. Såg du det?
En vän sa: det där med att tiden läker alla sår - skitsnack. Tiden läker inga sår, men man lär sig att leva med det. Lär sig att hantera det.
Och jag tror det är så. Man lär sig, att leva med saknaden. Man lär sig leva med att det gör ont att du inte finns. Man får lära sig att vara glad åt de åren vi fick ha dig kvar.
Och man lär sig leva med att vara glad åt alla fina minnen som finns.
Jag ska inte räkna tårarna som rinner på min kind utan minnena av dig.
Önskar du fanns!
Fuck you cancer.
Kommentarer
Trackback
