Dagar som denna - önskar jag du fanns..
Det är just dagar som denna - som jag önskar att du fanns som mest.
Dagar som denna - som kan låta ironiska - men mitt i kaoset råder det en verklighet för just dagar som denna önskar jag att jag hade Mamma.
Att jag också i samma mening fick säga Mamma - kom hit.. Mamma - Hjäääääääääääälp!
Bara lämpa av dem för att få andas en stund. Så hade ni kunnat pussla, måla, rita, och annat sånt du & M brukade göra..
Bara för en stund dra hem för att få lite tid att samla lite tålamod.
Äta dina kakor, dricka ditt om än ibland svaga kaffe - bara att få ringa å säga Mamma - vi kommer nu!
Det är dagar som denna - jag önskar att du fanns igen.
Dagar som denna då jag vill agera 4 åring och bara helt enkelt börja varje mening med Mamma... och vara säker på att jag fick ditt svar.
Just dagar som denna önskade jag det...
Saknar dig - Fuck You Cancer
Ofta när jag saknar dig..
Så är det precis som i texten jag fann:
& det är precis så som det är.
Visst ibland kanske man tänker på hur längesen det faktiskt var jag hörde din röst och jag vet ju vilken dag som var den sista jag fick prata med dig.
Eller hur längesen det var jag fick hålla om dig. Men som oftast tänker man på de saker i vardagen, saker i mitt liv, saker i vårt liv som du inte får vara med om.
Som de dagar när tvillingarna bara är så där fantastiskt fina mot varandra och kramas - att du aldrig får se det.
Eller dom där gångerna när dom springer emot en och ger en kram - att du inte kan få vara med om det.
Som de stunder då de faktiskt gör att det enda man kan göra är att le åt dem - att du inte kan göra det.
Eller också de stunder då de driver en till vansinne - att du inte får uppleva det och sedan skratta åt det.
Man tänker att det är så förbannat tråkigt att du inte får vara med oss & se dom växa, att se hur dom utvecklas eller få vara med om varje liten sak dom gör.
Och det är just då - i de stunderna - som man saknar som mest.
Men kanske... kanske på ett litet moln finns du och ser dom på håll.
Och kanske du visst får vara med om allt jag inte tror.
Så i stegen jag tar, i stegen dom tar, och stegen vi tar - så saknar jag ändå dig här.
Saknar dig i mitt liv - Mamma.
Mamma - 365 dagar sedan..
Ett år har gått nu
Och något fattas oss det är du
Vi saknar dig lilla mamma
& livet blir aldrig mer desamma.
Vi minns dig och ser dig i himmelen blå
Och tänker att du nog håller vår hand ändå
Farmor såg du när jag tappade min tand?
& Mormor såg du när Tomten tog min hand?
Hoppas det är fint där du nu bor
Du ska veta att saknaden av dig är stor
Det är tomt utan dig
Men jag tror ändå du rår om mig
Ett år har gått sen du försvann
Och tårar på våra kinder rann
Men Vi vet att vi ses en dag igen
Mamma,Mormor,Farmor,Min livskamrat & VänI brevet till himmelen del 2.
Nu kan dom det mamma. Nu kan dom säga: mormor. Så hade det gått att posta ett brev till himmelen som jag vet kom fram, hade jag nu spelat in när deras små munnar formar sig och säger momo..
Jag hade även passat på att spela in när Stella bara pratar så där oavbrutet vid matbordet och bara skall äta OOJJVV...(kalvkorv).
Eller filma en snutt av Neah när hon bryter samman av minsta lilla ting.
Och jag hade också filmat de där små stunderna när bara dom två förstår varandra och kramas.
Jag vet hur mycket du hade önskat att du fick se dem göra så.
Likaväl hade du velat se hur dom kan bråkas och slåss - så det hade du också fått se en snutt av.
Deras mörka små lockar finns fortfarande kvar - så du hade fortsatt fått en bit av dem för att få känna hur mjukt deras hår är.
I brevet hade jag formulerat alla små knepiga meningar Molly nu kan få ur sig. Berättat om hur hon nu i sin fyraårstrots är aningen besvärlig.
Jag vet att du hade älskat höra om just det.
Hade brevet kommit fram till dig hade jag lagt med en stor puss från tjejerna - för nu formar dom munnen så där fantastiskt mysigt när man ber dem om en puss.
Och jag hade skrivit till dig att Molly är så där mammig som jag vet att du hade sagt att jag också var.
I brevet hade jag också berättat om hur fort livet rullar på. Allt går i full fart, och man försöker verkligen ta vara på allt. Men tjejerna är högt och lågt och det är ibland svårt att hinna med.
I brevet hade jag fint vikit ihop teckningen som Molly gjort av din grav.
Och jag hade delat med hennes tankar i brevet om vart hon tror du är.
I brevet hade jag lagt ner den största och varmaste kramen man kan få av tjejerna - för jag vet hur mycket du saknar att få krama dem.
I brevet hade jag berättat om allt som händer i vårt liv, om jobb och allting och om mitt gamla slitna lår. Du hade säkert sagt åt mig att kämpa på. Och det ska jag.
I brevet till himmelen hade jag lagt ner tusen kort på tjejerna för du önskar säkert du fick vara med och se dem växa.
Mitt brev till himmelen som jag vet kom fram - hade jag sagt att vi saknar dig och önskar att du kom tillbaka igen.
I brevet från himmelen hade du svarat att det inte går. För änglar bor i himmelen & en ängel är du nu.
Jag följer dig om du följer mig.
312 dagar sedan du flyttade till himmelen nu.
312 dagar och inte en dag utan dig i mina tankar.
Varje dag påminns jag om att jag aldrig mera får se dig. Aldrig träffa dig eller prata med dig igen. Och den känslan gör ont.
Om himmelen bara kunde lova att du följer mig i varje steg, så att jag vet att du ändå finns.
Om himmelen bara kunde visa allt fint som händer här nu, att våren, ja sommaren nästan kommit. Hur vackert allt är.
Men det kanske är lika fint där du är?
Träden kanske är lika gröna där och fåglarna kanske sjunger lika fint även där?
Är solen kanske lika stark och värmande hos dig?
Och ser havet så där lysande blått ut när du ser ut över det också?
312 dagar sedan jag blev utan min mamma.
Förväntades det att man skulle bli stor då? Eller skulle jag inte alltid vara liten? Det var ju det du oftast sa, att jag var den lilla.
Fast i himmelen kanske du ändå pratar om mig som den lilla? Så jag kanske inte behövde bli stor.
Du kanske ändå puttar på mig när jag behöver det för att få tiden att gå framåt. För trots att du flyttat, så rullar livet på.
Minuter blev till timmar och timmar blev till dagar och veckor, månader... Flera månader nu, och fast man den dagen tänkte att nu står tiden stilla. Så gör den inte det. Utan man vaggas tillbaka in i vardagen, fast utan dig i ens liv. Och det är nog den känslan som tar tid att lära känna. Dom säger tiden läker sår - men nej, den läker inga sår, för såret utan dig är fortfarande lika stort, men man har lärt sig att hantera det. Och man får nog hela livet försöka lära sig att min mamma bor i himmelen nu.
Min mamma bor i himmelen och är den finaste ängeln där.
Fast jag hade önskat att hon inte var en ängel - men det blir inte som man alltid önskar.
Saknar dig.
Fuck you cancer
Hej himmelen...
Har du sett min mamma där?
Hej himmelen, bor hon nära dig nu?
Finns det fina promenader där som hon kan ta?
Hej himmelen, vet du om mamma har det bra?
Vet du om hon slipper ha ont nu?
Hej himmelen, har du sett om mamma håller min hand ibland?
Om hon finns nära mig fast jag inte ser?
Hej himmelen, har du hört min mamma berätta om sina fina klimpar här nere hos oss?
Om hur fina dom är och hur mycket hon önskade att hon bara för en gång fick hålla om dom igen?
Hej himmelen, har mamma berättat om alla hyss dom gör? Och hur mycket hon skulle göra bara för att kunna få vara här och skratta med dom?
Hej himmelen, vet du om mamma finns hos stortroll när hon saknar sin mormor?
Hej himmelen, har du hört mamma berätta om alla gånger vi önskade att hon fanns kvar här oss?
Hej himmelen, om du har mamma där - berätta hur mycket jag saknar henne.
Berätta att vi önskar henne här.
Men säg också att vi tror hon har det fint där, och att vi ses igen.
Hej himmelen, har du mamma där?
Om det bara gick så skulle jag göra allt för att bara få säg hej en sista gång.
Hej himmelen, har du sett min mamma där? Låt henne få veta att jag önskar hon fanns och fick följa allt i våra liv.
Hej himmelen, låt mamma få följa oss från där hon är. Så att hon varje dag får glädjas åt tvillingarna och låta stortroll känna henne. Låt henne varje dag få hjälpa oss framåt när det känns som att allt står still.
Hej himmelen, har du min mamma där.
If I could turn back time...
sjunger Cher.
& Jag säger: om jag bara fick backa tiden. Backa tiden tills då du fanns och göra så att du fortfarande skulle finnas.
Ville inte säg att det är över ett halvår sedan nu.. Det känns konstigt, att tiden gått så fort, men ändå inte en dag utan dig i mina tankar.
Så fort jag vaknar önskar jag att du fanns.
När jag somnar för natten önskar jag mig att världen skulle se annorlunda ut och att jag skulle vakna nästa dag och att min mamma fanns.
Så fort tjejerna lär sig något nytt önskar jag du fick vara här för att höra Stella säga: Öllkkk... Neah ropa: EAH, och Molly som är så fruktansvärt förstående och "lillgammal" i sitt funderande.
I allt som dom gör - önskar jag att du bara fick vara en del av.
Se hur dom vuxit, hur dom ändrat sig och blivit stora tjejer. Fått lära känna dom, hur dom utvecklats till två olika personer men ändå är som en. Fått krama dem, fått pussa dem och känna deras dreggliga små läppar.
Önskar bara du hade fått vara här och en del av dem.
Men jag kan inte stanna tiden. Kan inte göra så att du finns.
Och det gör så förbannat ont.
För jag saknar dig.
Nästan mer och mer.
Saknar dig när jag bara tänkt ringa å berätta att jag kommit hem när jag vart iväg med jobbet. Saknar dig när jag bara ville berätta om dagis-bravaderna för dagen. Saknar dig när jag bara tänkt ringa för att fråga nåt. Saknar dig i varje minut jag bara önskar du kunde komma hit. Saknar dig - när jag kommer på mig själv att du aldrig mer kommer se oss igen.
Saknar dig när jag bara vill ha min mamma.
Saknar dig i mitt liv.
"If I could reach the stars...."
Vaknade och saknade....
Vaknade på min födelsedag - inte så där perfekt att man själv sten sov, familjen tassade och sjöng stämningsfullt "ja må hon leva".. Nej, för i verkligheten funkar det ju inte så, man vaknar av två gapande hårbollar, en tjurig 3 åring som bara vill gå upp när man själv unnar sig att ligga kvar, sen är det blöjbyten ( ja som jag iofs var befriad ifrån just denna dag). Men ändå... Man var uppe... Fick snällt gå å lägga sig igen, med två hårbollar i sängen som gör allt annat än ligga still, så övriga i familjen kunde fixa.
Sen kom sången, frukosten ( som nej vi inte åt i sängen), och paket ! Precis som det ska va!
Fast,
sen... Så kom känslan. Fastän jag hade mina guldklimpar omkring mig, så fattades det något. Det var luren och samtalet från dig. Som du alltid gjort i 29 år - kramat mig och sagt grattis....
Denna gången och allà gånger som följer - så blir det inte så. Kommer aldrig mer få ett samtal från dig på min födelsedag igen. Det är tomt. Det är tyst. Och luren är borta. Och känslan som slog mig när jag åter igen insåg att jag inte få prata med dig mer - känns som bly, det är tungt och det gör ont. Och jag känner att den där delen i hjärtat fortfarande är ganska hård - den där biten av saknaden. Men när de där tårarna föll så tror jag att du ändå hjälpte till att torka dem, för du vill inte att jag skulle vara ledsen på min dag. Det ordnar sig som du sa! Och sen hjälpte du till att göra min födelsedag till en av de bästa någonsin.
Så fastän det för en stund var tomt och tyst - fanns du ändå hos mig.
saknar dig Mamma....
Finns du...
5 månader som gått nu.
5 månader och varje dag undrar man, Vart finns du nu?
Finns du i träden?
Finns du i ljuset?
Finns du i mörkret?
Är det du som stänker ner dom vackra, våta men kalla vita snöflingorna?
Är det du som smeker våra kinder med den nu kalla vinden?
Är det du som droppar ner de våta regndroppar?
Är det du som ger lugn om natten så att vi sover gott?
Finns du i himmelen som vi alltid säger?
Är det du som gör att alla stjärnor lyser så vacker på himmelen?
Finns du inom mig på något sätt?
Är det du som försöker leda min väg när jag velar?
Försöker du hålla om mig när jag är ledsen?
Tar du din hand på min kind och torkar mina tårar fast jag inte känner det?
Ler du åt tjejerna och önskar att dom kunde se dig?
Är det du som gör att solen lyser för oss varje dag?
Är det du som pushar och puttar oss framåt, fastän vi ibland bara önskar att tiden fick stå still?
Försöker du visa dig genom någon ton från himmelen som dom sjöng på begravningen?
Försöker du göra dig hörd när jag önskar att du hör mig?
Lever du vidare i tjejerna så att dom känner dig?
På begravningen läste han dikten som jag skrivit & jag undrade om du fortfarande kan krama mig?
Finns du i tårarna som rinner på kinden?
Håller du om våra hjärtan och gör att saknaden av dig inte gör så ont?
Finns du, och håller om oss så att du inte är så långt ifrån ändå?
Who can say for certain
Maybe you're still here
I feel you all around me
Your memory's so clear
Maybe you're still here
I feel you all around me
Your memory's so clear
Det blir inga julkort..
I himmelen bor det en ängel. En ängel som heter Mamma.
Hon finns där av en orsak: Cancer.
Denna hemska sjukdom gjorde att vi inte fick ha henne kvar hos oss.
I år skickar vi inga julkort, vi skänker en gåva till Cancerfonden.
Gör det du också!
Så att denna sjukdomen någon gång kan bli besegrad.
Denna hemska sjukdom gjorde att vi inte fick ha henne kvar hos oss.
I år skickar vi inga julkort, vi skänker en gåva till Cancerfonden.
Gör det du också!
Så att denna sjukdomen någon gång kan bli besegrad.
Så att inga fler änglar behöver finnas i himmelen på grund av det.
Så att inga fler döttrar skall förlora deras mammor.
Så att inga fler mammor skall förlora deras barn.
Så att ingen bror skall förlora sin syster.
Så att ingen! ingen någonsin skall behöva förlora någon på grund av denna sjukdomen mera!
En God Jul till er alla
&
Fuck you Cancer!
Sista gången...
Tänk om man hade vetat att den dagen jag ringde - skulle bli sista gången jag hörde din röst.
Men man hade ju inte kunnat veta, det förstår jag.
Men det är mer i efterhand man tänker på det. Att just den dagen, den Fredagen var sista gången jag pratade med min mamma. Sista gången jag hörde min mamma säga mitt namn. Sista gången jag sa hej då och visste att du hörde mig. Sista orden från dig var att du skulle sova för du var trött.
Kommer aldrig mer kunna prata med dig. Aldrig mer kunna göra små avstämningar som vi ofta gjorde.
Varje dag en slags statusuppdatering. Vad tjejerna gör. Hur dom mår. Vad dom ätit. Om dom sovit bra. Om dom lärt sig nåt nytt. Om jag trivs på jobbet. Vad D gjort för nåt osv.
Kommer aldrig mer kunna stämma av allt detta med dig. Kommer aldrig mer kunna ringa och fråga om nåt man undrar..
Idag är en sån dag som jag vet vi hade pratat flera gånger. För de små trollen har vart sjuka, och stortroll är jättesjuk, så det är läkarbesök för henne i eftermiddag.
Och jag tänkte innan på, att jag hade ringt och sagt detta till dig och sedan hade du ringt och frågat hur det var.
Sedan hade vi stämt av igen om hur natten varit.
Men nu är det inte så..
Jag kan inte ringa dig.
Och jag vet inte om du hör mig eller inte. Eller om du ser hur sjuk hon är. Vi kanske stämmer av med varandra fast på ett annat sätt.
Jag har ännu inte lärt mig.
& jag blir varje gång, nästan förbannad, över att "nej just det...jag kan inte ringa dig.."
Och det är så fruktansvärt tråkigt att jag inte kan ringa dig och berätta vad tjejerna gör. Hur dom mår. Vad dom ättit, om dom ätit. Eller om dom sovit bra eller har lärt sig nåt nytt. Eller hur goa dom är. Eller hur busiga dom är.
Det är så tråkigt att jag inte bara kan ringa dig för att säga hej.
& ännu tråkigare är det när inte stortroll kan ringa dig som hon brukade göra. För idag hade hon säkert ringt mormor och berättat hur sjuk hon är.
& i förra veckan ville hon att du skulle hämta henne på förskolan - & då sprack mitt hjärta igen.....
Mamma - kan jag bara få låna din mormor ibland?
Ibland gör det väldigt ont. Ont som när man själv inte riktigt vet hur man ska hantera det.
Kollade på kort av dig igår med stortroll.
Tittade på henne samtidigt och såg i hennes ögon att hon tänkte samma sak som jag.
Vi saknar dig.
Sen sa hon från ingenstans
- Mamma...jag tänkej på mojmoj nu..
- Saknar du henne?
- Mmmmm.... Å du mamma... Jag haaaj ingen mojmoj meeeeja..
Nä älskade unge det har du inte. Eller jo, fast hon bor i himmelen.
- Fast mamma...hon är i jorden..Fast i himmelen också....
Inte nog med det att samtalet hittills skär i hjärtat, så frågar hon med en sån liten ledsen röst, så man förstår att hennes tankar verkligen är hos dig.
- Mamma....jag haaaaaj ingen mojmoj meeeeja, men.....om ja vill.... kan ja väjll bajja låna din?
- Det klart du får!
Och vet du vad - du har din mormor hela tiden. Fast hon syns bara inte mer...
Älskade lilla fina troll..
4 månader - du skulle vara här.
imorgon har det gått 4 månader.
4 månader utan dig.
4 månader.
Tänker på att tvillingarna var 4 månader när vi döpte dom. Och på nåt sätt är jag så glad över att vi tillsammans bestämde att göra din brudklänning till en av dopklänningarna dom hade på sig. Den blev ju så fin och igår när jag såg den, insåg jag hur mycket den betyder nu. Den är så oerhört vacker. Tänk att dom var så fina i sina klänningar.
4 månader utan dig Mamma.
Jag kan nog fortfarande inte förstå att du aldrig finns mer. Det är en konstig känsla, man förstår men samtidigt förstår man inte.
Det finns ju liksom inte att Mamma inte finns. Eller den tanken fanns ju aldrig förut. För mamma skulle ju alltid finnas. Mamma skulle ju alltid vara där. Och mamma skulle alltid vara hemma. Ingen annanstans. Inte långt borta. Och du skulle aldrig försvinna för alltid.
Du skulle ju finnas här och jag skulle ju inte växa upp utan dig. Du skulle ju vara här och ge en massa bra tips som en mamma ska göra. Du skulle ju finnas här och vara med om allt.
Du skulle finnas och du skulle vara här.
Och jag skulle inte behöva vara utan min mamma, för ibland känner man sig så liten så liten och då önskar man att man fick ha mamma igen.
Ibland får man den där känslan, som jag minns från när man var liten, man hade badat, fick ny pyjamas, du bäddade ner mig, jag låg där i sängen bland miljoner nallar och hörde tv:n från vardagsrummet - det var tryggt, för då visste jag vart du fanns. Du fanns bara där på nån minut om jag ropade.
Men om jag ropar nu så svarar du inte. Åtminstone inte så att jag hör dig.
Du skulle vara här.
Och vi skulle inte fått vara utan dig i 4 månader. Utan vi skulle fått ha dig kvar.
Du skulle bara fått vara kvar här.
Och jag skulle inte behöva vara utan min mamma.
En rapport ifrån Himmelen?
Går det att få en rapport?
En rapport från Himmelen?
En rapport, som en slags status, om hur det är där?
Finns det någon annan där som du kan prata med?
Finns det någon annan där som du kan skratta med?
Och när du är ledsen, finns det någon som håller om dig då?
För när du saknar oss, så måste det väl göra lika ont för dig, som det gör för oss?
Går det att få en rapport ifrån Himmelen som berättar om det är varmt där?
Och är det verkligen så blått?
Molly undrar ofta om du hann få med några kläder dit?
Och är molnen verkligen så vita och mjuka som det sägs?
Går det att få en rapport, en rapport från Himmelen som säger hur du mår?
Det finns väl inga sjukdomar där?
Om himmelen bara kunde ge en liten rapport om att du finns där.
Att du ser oss och följer oss.
Att fastän varje gång man tänker: Varför får inte mamma vara med om det här?, så finns du ändå här bredvid, och vi ser dig inte bara.
Och varje gång man önskar att du fanns, så torkar du tåren på min kind precis som du lovat.
Och varje gång man önskar att det inte skulle vara så här, så intalar du mig att det kommer bli bra.
Och varje gång man kommer på sig själv att inte få prata med dig mer så läser du mina tankar och hör mig ändå.
Går det att få en rapport från Himmelen, som berättar om vad du gör.
Om det finns någon du kan dela dina minnen med?
Någon som kan skratta åt historierna om tvillingarna och Molly?
Om det finns någon som längtar tillbaka lika mycket som du gör?
Eller har man det bra i Himmelen?
Ser du oss varje dag?
Går det att få en rapport från Himmelen?
En rapport som hör dig säga att allt är bra och allt kommer bli bra..?
Bitterheten och Tacksamheten...
Två så olika men så nära varandra just nu - Bitter och Tack...
Bitter har nog börjat visa sin sida den senaste tiden. För att ena stunden vara bitter, så är man helst plötsligt tacksam.
Man hänger själv inte med på känslo-dal-banan riktigt..
För:
Man e bitter för att du inte finns. Men tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv den stunden jag fick.
Man e bitter för att den där sjukdomen finns och att ingen aldrig kan fixa nåt som gör att den inte finns mer. Men tacksam för att det faktiskt fanns nåt som gjorde att vi fick ha kvar dig i två år trots sjukdomen.
Man e bitter för att just min mamma är borta. Men tacksam för att jag fått mina tre klimpar och är mamma.
Man e bitter för att jag vet att jag aldrig får prata med dig igen. Men tacksam för att jag hör din röst inom mig.
Man e bitter för att jag aldrig får se dig igen. Men tacksam för att jag har minnen som spelas i mitt huvud.
Man e bitter.
Man e glad.
Man e arg.
Man e lessen.
Man e allt på en gång.
Men mest av allt och det som väger tyngst - är saknaden.
95 dagar utan dig i mitt liv Mamma.
95 dagar sen du somnade in.
För 95 dagar sedan var det mesta helt tomt.
Man trodde verkligen man skulle torka ut på grund av alla tårar.
Man trodde man skulle gå av på grund av smärtan som kom när jag såg dig där på sjukhuset.
Man trodde aldrig att man skulle kunna sova igen.
Man trodde ju aldrig att man skulle kunna få vara glad igen.
Man trodde ju aldrig att det var något man skulle få vara med om, och man trodde heller inte att man skulle orka ta sig igenom det.
Sen undrade man mest om den där biten i hjärtat som stelnat - alltid kommer vara så hård? Kommer saknaden av dig alltid kännas så här stor? Kommer man lära sig leva med det? Och isåfall Hur lär man sig?
Men man lär sig sakta. Man tar steg för steg. Dag för dag. Själv så bearbetar jag mycket här. Jag vet att du läser så därför skriver jag ofta till dig.
Och man lär sig, att få tro att du är här. Att du sitter här på min axel och vakar över mig. Du ser till att torka tårarna när dom rinner, och du ser till att man ska försöka se det fina i livet som vi faktiskt lever här och nu.
Du ser till att vi sover lugnt och stilla, och du puschar på när det känns som tyngst.
Och lite bit, för bit, kommer den stela biten i hjärtat att mjukna, och kvar kommer endast fina vackra minnen finnas kvar.
95 dagar sedan.
95 dagar utan dig.
Och fler blir det.
Jag har ju så mycket framför mig. Men jag känner dig på nåt sätt nära, jag vill iallafall göra det. Och vet att fastän jag inte ser dig, så kommer du alltid att följa mig.
95 dagar.
och inte har det gått en dag utan att jag önskat dig tillbaka Mamma.
Önskar så att du fanns!
Fuck you cancer.
Mitt brev till himmelen...
Hade jag fått en chans till att posta ett sista brev till dig.
Ett brev som jag vet kom fram till dig.
Då hade jag skickat med tusen bilder på tjejerna, för jag vet hur mycket du saknar dem.
En av bilderna är bla. på Neah sen hon spräckte ögonbrynet och märkt med: Busunge!
Och bilden på Stella när hon ser så där galet lycklig och busig ut bara för att hon får sitta i soffan, den blicken måste du bara se.
Jag hade spelat in vrålet från middagsbordet och lagt i brevet, bara så att du fick höra hur det låter här hemma när vi äter middag.
Jag hade haft svårt för att inte spela in Mollys alla underbara kommentarer, just för att du ska höra dem och få le åt hennes utsvävningar.
I mitt brev hade jag skrivit ned allt som tjejerna hittat på, hur dom nu hela tiden uppmärksammar varandra och apar efter varandra hela tiden. River en i gardinen är den andra där på 3 sekunder å gör samma sak.
Jag hade skrivit ned om hur fantastiskt söta dom är när dom kramas hela tiden, eller hur dom gör "slängkyssar" när dom skall gå och sova.
Jag hade också spelat in Stella när man frågar henne om hon ska gå å sova, då svarar hon.. " ammmmm....."
Igår lärde dom sig säga "pappa", och när dagen kommer när dom lär sig säga "mormor" så hade jag spelat in det och lagt i mitt brev. För nåt du alltid sa var att du ville vara med om dagen när dom lärde sig säga just "mormor". Nu är det inte så, och det gör förbannat ont, men om jag hade chansen till ett brev hade jag skickat det till dig.
Så hade du kunnat lyssna på det om och om igen.
Jag hade klippt av en av tvillingarnas underbara lockar bara för att visa dig hur fina dom är.
I brevet hade jag skrivit till dig om alla gånger jag tänkt ringa, men kommit på mig själv att det inte går.
I brevet hade jag skrivit om hur kul jag tycker att mitt jobb är, att allt faktiskt fungerar väldigt bra med förskolan - hämtning å lämning å allt.
Jag hade också givetvis skrivit om mina tokiga planer för nästa år. Du hade varit en av dom som hade tyckt att det förmodligen är galenskap men också kul, att jag planerar att spela fotboll. Du vet ju hur roligt jag tyckte det var.
Hade jag fått chansen till att posta mitt brev hade jag önskat att du hade kunnat svara. Hur du har det, vad du gör, om du hör oss, om du ser oss, om det är jättetomt utan oss eller om du ändå känner oss nära.
Hade jag bara fått en chans till att posta ett brev till dig hade jag avslutat med: jag saknar dig!
I mitt brev till himmelen..
2 månader - saknar dig så mycket Mamma.
Konstigt det här.
Får nästan påminna mig själv att varje gång jag tänker ta telefonen å ringa slår det mig
- nä just det...kan inte ringa dig..
Saknar dig så mycket mamma.
2 månader.
Lika fort som 2 månader gått. Lika konstigt som sommaren blev. Lika konstigt är det utan dig.
Jag är inne på min sista dag som mammaledig. Kan du förstå. Hur fort tjejerna vuxit att dom är "stora" nu. Hade du varit med hade du förmodligen varit jättestolt över hur duktiga tvillingarna var vid inskolningen. Dom sköter sig ju helt själva och bryr sig inte om mig ett dugg.
Och ser du hur fantastiskt busiga tvillingarna är?
Att dom verkligen pillar på allt? Och var du med när jag fick åka till akuten i förra veckan med Neah och hennes spräckta ögonbryn? Klätter-apor är dom båda två, precis som jag var tror jag du nu hade sagt...
Jag & Molly var hos dig i går å satte en blomma. Hon undrade om "mojmojjaj" verkligen kan bo i jorden. Jag förklarade att du bor i himmelen, inte i jorden. Och när jag säger det så tittar hon alltid upp och fantiserar dig bland molnen.
Att "ha tänt" hos dig är väldigt viktigt för henne tror jag.
Imorse sa hon: mamma, ska vi inte tända mojmoj?
Klart vi ska, och så tände vi ljuset. Såg du det?
En vän sa: det där med att tiden läker alla sår - skitsnack. Tiden läker inga sår, men man lär sig att leva med det. Lär sig att hantera det.
Och jag tror det är så. Man lär sig, att leva med saknaden. Man lär sig leva med att det gör ont att du inte finns. Man får lära sig att vara glad åt de åren vi fick ha dig kvar.
Och man lär sig leva med att vara glad åt alla fina minnen som finns.
Jag ska inte räkna tårarna som rinner på min kind utan minnena av dig.
Önskar du fanns!
Fuck you cancer.
I varje steg jag tar
I varje steg jag tar så finns du
Två månader sedan jag hörde din röst nu
I varje andetag som jag tar
Önskar jag att du fanns kvar
I varje sekund I varje minut
Önskar jag att livet såg annorlunda ut
I varje dag som går bär jag med dig
Du finns säkert här inom mig
I varje steg jag tar
Saknaden av dig för alltid finns kvar
I varje steg jag tar, håller du om mig och stark mig gör
& när jag lyssnar jag fortfarande dig hör
I varje steg jag tar
Så önskar jag dig hos mig kvar
I varje steg jag tar
Det är Din dag idag mamma.
Idag skulle vi legat på varsin solstol i Grekland. Badat, solat och pimplat paraply drinkar. Allihopa. Hela familjen.
Men ibland blir inte livet som man tänkt.
Ibland blir det helt galet fel.
Idag skulle du fyllt 60 år.
Men vi ska fira dig och tänka på dig hela din dag.
Jag och stor-troll tände ljuset hos dig innan.
Hon sa grattis mojmoj och vinkade till dig i himmelen, såg du det?
Ikväll kommer vi fira dig, trots att det blir utan dig hos oss och utan allt som vi planerade denna dag, så firar vi dig ändå.
Fösta födelsedagen utan dig. Blir jättekonstigt, nåt annat kan jag inte säg. Men nånstans finns du ändå, kanske åkte du till Grekland utan oss och har det hur gott som helst. Hur som helst så hoppas jag du har det bra på din födelsedag, och trots att vi får vara utan dig idag så firar vi dig så gott vi kan ändå.
Saknar dig
Fuck you cancer
