Mitt så kallade liv

Ett halvår har nu gått sedan min underbara prinsessa föddes. Först nu i efterhand så man kan tänka tillbaka och nästan längta tillbaka på nåt konstigt sätt till den där tisdag kvällen då allting började...

Kvällen Tisdagen den 3 mars 2009 sitter vi i soffan och kollar på TV. Jag börjar känna morlande mensvärk som bara blir värre och värre. Vi går och lägger oss ganska tidigt och jag försöker sova men vaknar hela tiden av den här "mensvärken". Börjar räkna värkarna och de återkommer med jämna mellanrum under hela natten. Jag är vaken i stort sett hela natten från och till och skriver ned tiderna och hur långa värkarna är. Vid 6 tiden på morgonen ringer jag upp till förlossningen och frågar lite om hur jag ska göra eftersom värkarna hållt på hela natten. Barnmorskan säger att jag ska gå och duscha och försöka sova lite med en vetekudde för att se om värkarna avtar lite, så att jag får tid att sova. Jag gör detta och värkarna avtar faktiskt lite. Men vid 9 tiden är dom igång igen. Ber D stanna hemma från jobbet och går runt i lägenheten med värkar hela dagen..Andas och andas och ber D massera ryggen med jämna mellanrum. Jag tror jag duschar tio gånger, det är så skönt att stå där i det varma vattnet.
Försöker prata i telefon med Mia samtidigt som man har värkar...funkar sådär.
Klockan 15 har vi läkartid på MVC eftersom jag gått över 15 dagar. När vi är på MVC har jag värkar hela tiden och läkarn säger att jag är öppen 2 cm.
"åk hem en stund och när du känner att du inte kan vara hemma mer - åk till förlossningen"
Vid 17 tiden känner jag att det är dags att åka och ringer till förlossningen. Jag är jätte välkommen säger sköterskan. Tar mig en dusch till och spyr upp maten som vi precis ätit...
När jag står i duschen plingar Katrin på dörren. "Hej hej.." Hon får inte så mycket svar från mig. Jag är mer fokuserad på värkarna.. Hon fattar vad som är på gång och säger lycka till.
När hon stängt dörren kommer D bror in... Nu står jag och hänger över matsalsbordet och väskan är packad. Han förstår vad som är på gång och önskar också lycka till.
Vi går ut till bilen och jag andas och andas... På väg dit hinner nån konstig känsla komma ifatt en.."vad...ska vi...är det nu?...ska bebisen komma nu? ska vi till bb...?"
Parkerar bilen och går mot förlossningen. Tillsammans med rädsla,förväntan och spänning går man stegen och stannar vid jämna mellanrum och andas..
Får ett rum, samma rum som vi vid besöket för några månader sedan satt i. Då förstod man inte riktigt hur det egentligen skulle kännas när man faktiskt var här på riktigt. Men nu är vi här och satt där och väntade på barnmorskan.
Värkarna kommer hela tiden och man andas och andas.
Barnmorskan kopplar på CTG på magen och man ser skärmen över hjärtslag och trycket i värkarna.
Får en macka och yoghurt för att jag inte ätit på hela dagen, eller ja jag spydde upp maten. Äter mackan och yoghurten - tar 5 minuter sedan spyr jag upp det också..
Vattnet går helt plötsligt och D börjar torka golvet.. Barnmorskan kommer och frågar vart vattnet är... Hmm..Tydligen vill dom kolla för att se om det var färgat eller inte.. Får plocka upp pappret som D torkat med och slängt i papperskorgen..Det är färgat!
Någonstans i timmarna får jag lustgas.. Tycker man blir hel snurrig och värkarna blir värre och värre.
Tappar minnet någonstans runt 21 tiden.. Håller lustgasen hårt i handen och vägrar släppa. Står upp vid en gå-stol och minns knappt någonting. I dimman kommer barnmorska nr1 in och säger att det är skiftbyte och säger att jag är jätteduktig och jag minns inte vad jag svarar.. Hon går ut och barnmorska nr2 kommer in.
Inne i dimman frågar barnmorskan vad jag tänkt för bedövning och svarar tydligen: Endast lustgas...
Någon timme senare har jag ändrat mig och förstått att jag inte kommer orka detta utan någon bedövning. Säger att jag vill ha ryggbedövning och barnmorska säger att det är ett smart beslut!
Vid 00.30 kommer jag tillbaks från dimman och upptäcker att D haft ganska långtråkigt =) På kameran är det tagit bilder på han själv b.la. =)
Jag får vila en stund sedan får jag sitta på en boll. Jag & D käkar choklad och knaprar Dextrosol. Efter jag suttit på bollen får jag sitta upp i sängen. Allt går bra nu och det är en sådan underbar känsla av att få vara vid medvetande. Vad D berättat för mig i efter hand är att när jag skulle få ryggbedövningen så dröjde det tydligen en timme innan narkosläkarn kom, men detta har jag ingen som helst tidsuppfattning av. Och när dom satte bedövningen sa han att det var nog tur att jag inte såg hur stor nålen var.. Jag har endast nåt svagt minne av en grön person som är inne i rummet....
Det börjar trycka på rejält och barnmorskan säger att jag kanske ska försöka kissa, men när jag vänder mig om i sängen så ligger jag plötsligt med benen i vädret och barnmorskan säger: Nu ser jag att bebisen har svart hår!
What?
Bebis?
Hår?
Svart?
Vadå?
Vartdå?
Hurdå?
Tre krystningar och tjoff så är bebisen ute.
Klockan 03.49 Torsdagen den 5 mars kommer våran prinsessa!
Hon väger 3475 och är 49 cm lång.
Dom får suga henne eftersom hon bajsat i fostervattnet. Tar säkert bara någon hundradels sekund men tillslut får vi upp bebisen till bröstet. Vi lyfter på bebisen och ser att det är en tjej.. En tjej! Med kolsvart hår! Och bara våran!
Hon är varm och gnyr lite grann. Hon har kolsvart hår och helt underbar!
Vi försvinner in i bubblan och skärmar av hela världen för nu är det bara vi..Våran familj!
Vi får "champagne" och macka. Konstaterar att jag typ inte ätit på 36 timmar.. Vi äter och sedan sover vi. När vi vaknar så ligger våran underbara prinsessa bredvid och hon är ju bara det vackraste som finns. Tänk att vi gjorde detta! Att jag klarade detta! Att hon kom! Att hon finns!
Fan va grym man e ändå!