När finaste miraklen kom till världen.
Måndag 20 juni:
Kontroll på förlossningen. Läkaren säger att en hinnsvepning kanske kanske kanske kan sätta igång det hela. Vi bestämmer att vi skall komma tillbaka dagen efter för att då ev. sätta igång det hela med lite hjälp om inte hinnsvepningen gör sitt.
Jag då elefant, och D har stoooora förhoppningar om att så kommer det bli!
Åker hemåt igen och känner INGENTING!
Ligger i soffan och väntar på att det skall säga POFF...men ingenting händer. Bestämmer med Mia att vi kanske bör ta lite fina kort på magen, det kan ju trots allt vara sista dagen med magen!
Så sagt och gjort. Vi, eller Mia knäppte några bilder som blev asafina bra!
Efter planering av hur kommande dag/dagar skulle se ut och vart Molly skulle vara osv, närmar sig kvällen men inga känningar.. BB-väskan är ompackad typ femtioelva gånger.. Natten passerar och NADA...
Tisdag 21 juni:
Klockan 8 infinner vi på förlossningen. Lite pirr - för vad skall hända nu egentligen? Skall vi verkligen föda barn...IDAG?....
Efter läkaren sagt sitt så rekommenderar han att vi testar en tablettliknande tampong som kan hjälpa till att göra det hela lite mer moget och sedan efter det sätta igång det... Tablettliknande tampongen skulle man ha under hela dagen och fick vistas runt omkring i sjukhusområdet.... Sedan kommer våran asabästa barnmorska in! 30 bast med egna tvillingar - så hon var en aaaaaning sugen på att vara med om detta tror jag, så hon säger bara: Näjdå! Här är det moget! Nu kör vi! Jag fixar iordning ett rum!
10 minuter senare på väg mot THE ROOM!!... lite knäsvag... Säger till BM att jag kan åka hem istället...Så får dom komma ut när DOM vill....
Nej då! Ingen återvändo nu inte!
Skrattar lite nervöst väl inne på rummet och helt plötsligt är man uppkopplad med CTG, har fått på sig sjukhusrocken, och värkarna har börjat...
Jisses..
Vad hände här?
Nä men nu kör vi!
Serverades med tror jag jordens äckligaste mat... Raggmunkar med överkokta grönsaker.. Fick en macka av D istället.
Vi lyssnar på radion, D kör lite mooves - han blir lite rastlös på förlossningar har jag märkt, han försöker även ta sig in på BM:s dator, inte så poppis när hon kommer på han men det är ingen fara.. Han kollade menyn säger han...
Jag skrattar hysteriskt, tror jag kissar ner mig men det är vattnet som går..
Klockan 12 börjar de första värkarna komma smygande...Sen blir de värre....å värre....å värre....
Efter ryggbedövning vid 15 är jag tillbaks i verkligheten igen. Och denna gången blir jag verkligen FULL på lustgas! Jisses vad det snurrade!
Klockan 16 är jag fullt öppen, och då är det dags för våran BM att gå hem... Snacka om att bli snuvad på konfekten!
Nya BM är också hon asagobbabra!
Dom, ja det var ju inte bara vi där i rummet.... 7 pers till.... Dom säger att jag ser alldeles för pigg ut för detta och stänger av min ryggbedövning...Jag är asatörstig! Får egentligen inte dricka men en sköterska skall hämta vatten men innan hon kommer tebaks har jag fullt upp med annat och vattnet får vänta...Kring 17 snåret drar det igång igen.
Upplever krystvärkarna heeeeeeelt annorlunda denna gången mot med Molly. Tro fan det gör ont men ja på ett annat sätt denna gången.
17.25 - kommer första finaste svarta hårigaste bollen.
Hinner aldrig uppfatta vilket kön..Ser bara det svarta håret och en navel jag tror är en pung..
Sedan var det fokus på andra..
Jag ville ju bara krysta på..Men jag kan säg att de 5 minuterna som jag skulle hålla emot...det var några 5 minuter jobbigaste ever...Herrejesses... Hålla emot krystvärkar...inte det lättaste...Men men 5 minuter senare och 2 krystvärkar:
17.32 kommer nummer två.
Också en hårig liten svart boll.
Minns inte riktigt vem som klippte navelsträngen där... Men helt plötsligt har jag en varm slemklump på magen. I Dennis famn ligger en svart slemmig klump..Och så händer det...
Bubblan.
Vips så existerar bara jag & D och dessa två slemmiga hårbollar som bara är det vackraste som finns. Man skakar, man kan inte sluta le, ingenting gör ont, allt är bara varmt och allt är bara så tyst, lugnt och underbart.
När jag får se nummer 1 så säger jag: men det är ju en tjej...
Jag trodde ju först det var en kille.
Men det var jordens finaste mirakel tjejer!
Våra mirakel!
Våra två!
I flera timmar ligger vi bara där, skrattar och kan inte riktigt förstå vad det är vi gjort. Att vi lyckades få två..på samma gång?!
Vi skakar på huvudet så där som vi gjorde den dagen när vi såg dem första gången på UL.
Vi turas om att hålla, dom får ligga bredvid mig i sängen, har ju inte sagt hej till nummer 1, måste pussa måste känna på båda!
Kan inte förstå att dom fanns i MIN mage. Kan inte riktigt inse att jag faktiskt lyckades. Att jag orkade.
Man tror inte att det skall gå - att föda två liksom. Men både nu och både då säger jag: Piece of cake! Iallafall i mitt fall!
I flera timmar uppe på BB får dom ligga nakna på våra nakna bröst för att få upp värmen. Det är bara en av de mysigaste stunderna ever. Där ligger vi med varsin.. Varsitt mirakel. Varsina hårboll. Och dom är våra!
Våra fina mirakel.
Och vi skall följa våra mirakel hela livet.
Och det skall bli en fantastiskt resa att få följa er - våra mirakel två!
Min förlossningsberättelse.
Ett halvår har nu gått sedan min underbara prinsessa föddes. Först nu i efterhand så man kan tänka tillbaka och nästan längta tillbaka på nåt konstigt sätt till den där tisdag kvällen då allting började...
Kvällen Tisdagen den 3 mars 2009 sitter vi i soffan och kollar på TV. Jag börjar känna morlande mensvärk som bara blir värre och värre. Vi går och lägger oss ganska tidigt och jag försöker sova men vaknar hela tiden av den här "mensvärken". Börjar räkna värkarna och de återkommer med jämna mellanrum under hela natten. Jag är vaken i stort sett hela natten från och till och skriver ned tiderna och hur långa värkarna är. Vid 6 tiden på morgonen ringer jag upp till förlossningen och frågar lite om hur jag ska göra eftersom värkarna hållt på hela natten. Barnmorskan säger att jag ska gå och duscha och försöka sova lite med en vetekudde för att se om värkarna avtar lite, så att jag får tid att sova. Jag gör detta och värkarna avtar faktiskt lite. Men vid 9 tiden är dom igång igen. Ber D stanna hemma från jobbet och går runt i lägenheten med värkar hela dagen..Andas och andas och ber D massera ryggen med jämna mellanrum. Jag tror jag duschar tio gånger, det är så skönt att stå där i det varma vattnet.
Försöker prata i telefon med Mia samtidigt som man har värkar...funkar sådär.
Klockan 15 har vi läkartid på MVC eftersom jag gått över 15 dagar. När vi är på MVC har jag värkar hela tiden och läkarn säger att jag är öppen 2 cm.
"åk hem en stund och när du känner att du inte kan vara hemma mer - åk till förlossningen"
Vid 17 tiden känner jag att det är dags att åka och ringer till förlossningen. Jag är jätte välkommen säger sköterskan. Tar mig en dusch till och spyr upp maten som vi precis ätit...
När jag står i duschen plingar Katrin på dörren. "Hej hej.." Hon får inte så mycket svar från mig. Jag är mer fokuserad på värkarna.. Hon fattar vad som är på gång och säger lycka till.
När hon stängt dörren kommer D bror in... Nu står jag och hänger över matsalsbordet och väskan är packad. Han förstår vad som är på gång och önskar också lycka till.
Vi går ut till bilen och jag andas och andas... På väg dit hinner nån konstig känsla komma ifatt en.."vad...ska vi...är det nu?...ska bebisen komma nu? ska vi till bb...?"
Parkerar bilen och går mot förlossningen. Tillsammans med rädsla,förväntan och spänning går man stegen och stannar vid jämna mellanrum och andas..
Får ett rum, samma rum som vi vid besöket för några månader sedan satt i. Då förstod man inte riktigt hur det egentligen skulle kännas när man faktiskt var här på riktigt. Men nu är vi här och satt där och väntade på barnmorskan.
Värkarna kommer hela tiden och man andas och andas.
Barnmorskan kopplar på CTG på magen och man ser skärmen över hjärtslag och trycket i värkarna.
Får en macka och yoghurt för att jag inte ätit på hela dagen, eller ja jag spydde upp maten. Äter mackan och yoghurten - tar 5 minuter sedan spyr jag upp det också..
Vattnet går helt plötsligt och D börjar torka golvet.. Barnmorskan kommer och frågar vart vattnet är... Hmm..Tydligen vill dom kolla för att se om det var färgat eller inte.. Får plocka upp pappret som D torkat med och slängt i papperskorgen..Det är färgat!
Någonstans i timmarna får jag lustgas.. Tycker man blir hel snurrig och värkarna blir värre och värre.
Tappar minnet någonstans runt 21 tiden.. Håller lustgasen hårt i handen och vägrar släppa. Står upp vid en gå-stol och minns knappt någonting. I dimman kommer barnmorska nr1 in och säger att det är skiftbyte och säger att jag är jätteduktig och jag minns inte vad jag svarar.. Hon går ut och barnmorska nr2 kommer in.
Inne i dimman frågar barnmorskan vad jag tänkt för bedövning och svarar tydligen: Endast lustgas...
Någon timme senare har jag ändrat mig och förstått att jag inte kommer orka detta utan någon bedövning. Säger att jag vill ha ryggbedövning och barnmorska säger att det är ett smart beslut!
Vid 00.30 kommer jag tillbaks från dimman och upptäcker att D haft ganska långtråkigt =) På kameran är det tagit bilder på han själv b.la. =)
Jag får vila en stund sedan får jag sitta på en boll. Jag & D käkar choklad och knaprar Dextrosol. Efter jag suttit på bollen får jag sitta upp i sängen. Allt går bra nu och det är en sådan underbar känsla av att få vara vid medvetande. Vad D berättat för mig i efter hand är att när jag skulle få ryggbedövningen så dröjde det tydligen en timme innan narkosläkarn kom, men detta har jag ingen som helst tidsuppfattning av. Och när dom satte bedövningen sa han att det var nog tur att jag inte såg hur stor nålen var.. Jag har endast nåt svagt minne av en grön person som är inne i rummet....
Det börjar trycka på rejält och barnmorskan säger att jag kanske ska försöka kissa, men när jag vänder mig om i sängen så ligger jag plötsligt med benen i vädret och barnmorskan säger: Nu ser jag att bebisen har svart hår!
What?
Bebis?
Hår?
Svart?
Vadå?
Vartdå?
Hurdå?
Tre krystningar och tjoff så är bebisen ute.
Klockan 03.49 Torsdagen den 5 mars kommer våran prinsessa!
Hon väger 3475 och är 49 cm lång.
Dom får suga henne eftersom hon bajsat i fostervattnet. Tar säkert bara någon hundradels sekund men tillslut får vi upp bebisen till bröstet. Vi lyfter på bebisen och ser att det är en tjej.. En tjej! Med kolsvart hår! Och bara våran!
Hon är varm och gnyr lite grann. Hon har kolsvart hår och helt underbar!
Vi försvinner in i bubblan och skärmar av hela världen för nu är det bara vi..Våran familj!
Vi får "champagne" och macka. Konstaterar att jag typ inte ätit på 36 timmar.. Vi äter och sedan sover vi. När vi vaknar så ligger våran underbara prinsessa bredvid och hon är ju bara det vackraste som finns. Tänk att vi gjorde detta! Att jag klarade detta! Att hon kom! Att hon finns!
Fan va grym man e ändå!
Kvällen Tisdagen den 3 mars 2009 sitter vi i soffan och kollar på TV. Jag börjar känna morlande mensvärk som bara blir värre och värre. Vi går och lägger oss ganska tidigt och jag försöker sova men vaknar hela tiden av den här "mensvärken". Börjar räkna värkarna och de återkommer med jämna mellanrum under hela natten. Jag är vaken i stort sett hela natten från och till och skriver ned tiderna och hur långa värkarna är. Vid 6 tiden på morgonen ringer jag upp till förlossningen och frågar lite om hur jag ska göra eftersom värkarna hållt på hela natten. Barnmorskan säger att jag ska gå och duscha och försöka sova lite med en vetekudde för att se om värkarna avtar lite, så att jag får tid att sova. Jag gör detta och värkarna avtar faktiskt lite. Men vid 9 tiden är dom igång igen. Ber D stanna hemma från jobbet och går runt i lägenheten med värkar hela dagen..Andas och andas och ber D massera ryggen med jämna mellanrum. Jag tror jag duschar tio gånger, det är så skönt att stå där i det varma vattnet.
Försöker prata i telefon med Mia samtidigt som man har värkar...funkar sådär.
Klockan 15 har vi läkartid på MVC eftersom jag gått över 15 dagar. När vi är på MVC har jag värkar hela tiden och läkarn säger att jag är öppen 2 cm.
"åk hem en stund och när du känner att du inte kan vara hemma mer - åk till förlossningen"
Vid 17 tiden känner jag att det är dags att åka och ringer till förlossningen. Jag är jätte välkommen säger sköterskan. Tar mig en dusch till och spyr upp maten som vi precis ätit...
När jag står i duschen plingar Katrin på dörren. "Hej hej.." Hon får inte så mycket svar från mig. Jag är mer fokuserad på värkarna.. Hon fattar vad som är på gång och säger lycka till.
När hon stängt dörren kommer D bror in... Nu står jag och hänger över matsalsbordet och väskan är packad. Han förstår vad som är på gång och önskar också lycka till.
Vi går ut till bilen och jag andas och andas... På väg dit hinner nån konstig känsla komma ifatt en.."vad...ska vi...är det nu?...ska bebisen komma nu? ska vi till bb...?"
Parkerar bilen och går mot förlossningen. Tillsammans med rädsla,förväntan och spänning går man stegen och stannar vid jämna mellanrum och andas..
Får ett rum, samma rum som vi vid besöket för några månader sedan satt i. Då förstod man inte riktigt hur det egentligen skulle kännas när man faktiskt var här på riktigt. Men nu är vi här och satt där och väntade på barnmorskan.
Värkarna kommer hela tiden och man andas och andas.
Barnmorskan kopplar på CTG på magen och man ser skärmen över hjärtslag och trycket i värkarna.
Får en macka och yoghurt för att jag inte ätit på hela dagen, eller ja jag spydde upp maten. Äter mackan och yoghurten - tar 5 minuter sedan spyr jag upp det också..
Vattnet går helt plötsligt och D börjar torka golvet.. Barnmorskan kommer och frågar vart vattnet är... Hmm..Tydligen vill dom kolla för att se om det var färgat eller inte.. Får plocka upp pappret som D torkat med och slängt i papperskorgen..Det är färgat!
Någonstans i timmarna får jag lustgas.. Tycker man blir hel snurrig och värkarna blir värre och värre.
Tappar minnet någonstans runt 21 tiden.. Håller lustgasen hårt i handen och vägrar släppa. Står upp vid en gå-stol och minns knappt någonting. I dimman kommer barnmorska nr1 in och säger att det är skiftbyte och säger att jag är jätteduktig och jag minns inte vad jag svarar.. Hon går ut och barnmorska nr2 kommer in.
Inne i dimman frågar barnmorskan vad jag tänkt för bedövning och svarar tydligen: Endast lustgas...
Någon timme senare har jag ändrat mig och förstått att jag inte kommer orka detta utan någon bedövning. Säger att jag vill ha ryggbedövning och barnmorska säger att det är ett smart beslut!
Vid 00.30 kommer jag tillbaks från dimman och upptäcker att D haft ganska långtråkigt =) På kameran är det tagit bilder på han själv b.la. =)
Jag får vila en stund sedan får jag sitta på en boll. Jag & D käkar choklad och knaprar Dextrosol. Efter jag suttit på bollen får jag sitta upp i sängen. Allt går bra nu och det är en sådan underbar känsla av att få vara vid medvetande. Vad D berättat för mig i efter hand är att när jag skulle få ryggbedövningen så dröjde det tydligen en timme innan narkosläkarn kom, men detta har jag ingen som helst tidsuppfattning av. Och när dom satte bedövningen sa han att det var nog tur att jag inte såg hur stor nålen var.. Jag har endast nåt svagt minne av en grön person som är inne i rummet....
Det börjar trycka på rejält och barnmorskan säger att jag kanske ska försöka kissa, men när jag vänder mig om i sängen så ligger jag plötsligt med benen i vädret och barnmorskan säger: Nu ser jag att bebisen har svart hår!
What?
Bebis?
Hår?
Svart?
Vadå?
Vartdå?
Hurdå?
Tre krystningar och tjoff så är bebisen ute.
Klockan 03.49 Torsdagen den 5 mars kommer våran prinsessa!
Hon väger 3475 och är 49 cm lång.
Dom får suga henne eftersom hon bajsat i fostervattnet. Tar säkert bara någon hundradels sekund men tillslut får vi upp bebisen till bröstet. Vi lyfter på bebisen och ser att det är en tjej.. En tjej! Med kolsvart hår! Och bara våran!
Hon är varm och gnyr lite grann. Hon har kolsvart hår och helt underbar!
Vi försvinner in i bubblan och skärmar av hela världen för nu är det bara vi..Våran familj!
Vi får "champagne" och macka. Konstaterar att jag typ inte ätit på 36 timmar.. Vi äter och sedan sover vi. När vi vaknar så ligger våran underbara prinsessa bredvid och hon är ju bara det vackraste som finns. Tänk att vi gjorde detta! Att jag klarade detta! Att hon kom! Att hon finns!
Fan va grym man e ändå!
