Mitt så kallade liv

Kontroll på förlossningen. Läkaren säger att en hinnsvepning kanske kanske kanske kan sätta igång det hela. Vi bestämmer att vi skall komma tillbaka dagen efter för att då ev. sätta igång det hela med lite hjälp om inte hinnsvepningen gör sitt.

Jag då elefant, och D har stoooora förhoppningar om att så kommer det bli!

Åker hemåt igen och känner INGENTING!

Ligger i soffan och väntar på att det skall säga POFF...men ingenting händer. Bestämmer med Mia att vi kanske bör ta lite fina kort på magen, det kan ju trots allt vara sista dagen med magen!

Så sagt och gjort. Vi, eller Mia knäppte några bilder som blev asafina bra!

Efter planering av hur kommande dag/dagar skulle se ut och vart Molly skulle vara osv, närmar sig kvällen men inga känningar.. BB-väskan är ompackad typ femtioelva gånger.. Natten passerar och NADA...

Klockan 8 infinner vi på förlossningen. Lite pirr - för vad skall hända nu egentligen? Skall vi verkligen föda barn...IDAG?....

Efter läkaren sagt sitt så rekommenderar han att vi testar en tablettliknande tampong som kan hjälpa till att göra det hela lite mer moget och sedan efter det sätta igång det... Tablettliknande tampongen skulle man ha under hela dagen och fick vistas runt omkring i sjukhusområdet.... Sedan kommer våran asabästa barnmorska in! 30 bast med egna tvillingar - så hon var en aaaaaning sugen på att vara med om detta tror jag, så hon säger bara: Näjdå! Här är det moget! Nu kör vi! Jag fixar iordning ett rum!

10 minuter senare på väg mot THE ROOM!!... lite knäsvag... Säger till BM att jag kan åka hem istället...Så får dom komma ut när DOM vill....

Nej då! Ingen återvändo nu inte!

Skrattar lite nervöst väl inne på rummet och helt plötsligt är man uppkopplad med CTG, har fått på sig sjukhusrocken, och värkarna har börjat...

Jisses..

Vad hände här?

Nä men nu kör vi!

Serverades med tror jag jordens äckligaste mat... Raggmunkar med överkokta grönsaker.. Fick en macka av D istället.

Vi lyssnar på radion, D kör lite mooves - han blir lite rastlös på förlossningar har jag märkt, han försöker även ta sig in på BM:s dator, inte så poppis när hon kommer på han men det är ingen fara.. Han kollade menyn säger han...

Jag skrattar hysteriskt, tror jag kissar ner mig men det är vattnet som går..

Klockan 12 börjar de första värkarna komma smygande...Sen blir de värre....å värre....å värre....

Efter ryggbedövning vid 15 är jag tillbaks i verkligheten igen. Och denna gången blir jag verkligen FULL på lustgas! Jisses vad det snurrade!

Klockan 16 är jag fullt öppen, och då är det dags för våran BM att gå hem... Snacka om att bli snuvad på konfekten!

Nya BM är också hon asagobbabra!

Dom, ja det var ju inte bara vi där i rummet.... 7 pers till.... Dom säger att jag ser alldeles för pigg ut för detta och stänger av min ryggbedövning...Jag är asatörstig! Får egentligen inte dricka men en sköterska skall hämta vatten men innan hon kommer tebaks har jag fullt upp med annat och vattnet får vänta...Kring 17 snåret drar det igång igen.

Upplever krystvärkarna heeeeeeelt annorlunda denna gången mot med Molly. Tro fan det gör ont men ja på ett annat sätt denna gången.

17.25 - kommer första finaste svarta hårigaste bollen.

Hinner aldrig uppfatta vilket kön..Ser bara det svarta håret och en navel jag tror är en pung..

Sedan var det fokus på andra..

Jag ville ju bara krysta på..Men jag kan säg att de 5 minuterna som jag skulle hålla emot...det var några 5 minuter jobbigaste ever...Herrejesses... Hålla emot krystvärkar...inte det lättaste...Men men 5 minuter senare och 2 krystvärkar:

17.32 kommer nummer två.

Också en hårig liten svart boll.

Minns inte riktigt vem som klippte navelsträngen där... Men helt plötsligt har jag en varm slemklump på magen. I Dennis famn ligger en svart slemmig klump..Och så händer det...

Bubblan.

Vips så existerar bara jag & D och dessa två slemmiga hårbollar som bara är det vackraste som finns. Man skakar, man kan inte sluta le, ingenting gör ont, allt är bara varmt och allt är bara så tyst, lugnt och underbart.

När jag får se nummer 1 så säger jag: men det är ju en tjej...

Jag trodde ju först det var en kille.

Men det var jordens finaste mirakel tjejer!

Våra mirakel!

Våra två!

I flera timmar ligger vi bara där, skrattar och kan inte riktigt förstå vad det är vi gjort. Att vi lyckades få två..på samma gång?!

Vi skakar på huvudet så där som vi gjorde den dagen när vi såg dem första gången på UL.

Vi turas om att hålla, dom får ligga bredvid mig i sängen, har ju inte sagt hej till nummer 1, måste pussa måste känna på båda!

Kan inte förstå att dom fanns i MIN mage. Kan inte riktigt inse att jag faktiskt lyckades. Att jag orkade.

Man tror inte att det skall gå - att föda två liksom. Men både nu och både då säger jag: Piece of cake! Iallafall i mitt fall!

I flera timmar uppe på BB får dom ligga nakna på våra nakna bröst för att få upp värmen. Det är bara en av de mysigaste stunderna ever. Där ligger vi med varsin.. Varsitt mirakel. Varsina hårboll. Och dom är våra!

Våra fina mirakel.

Och vi skall följa våra mirakel hela livet.

Och det skall bli en fantastiskt resa att få följa er - våra mirakel två!