Mitt så kallade liv

Det är fredag, och vi planerar in en träff med Andreas & Sara. Dom kommer hem till oss å vi käkar sedan skall vi åka på hockey, D tog ju upp hockeykarriären igen för att åter igen lägga den på hyllan, så han skulle inte vara med att spela men jaja.. Vi käkade och klädde på oss. Molly var jättetrött och somnade ifrån vällingen och vägrade äta gröten.. Strunt samma tänkte vi, hon vaknar väl när hon är hungrig. Under hockeymatchen låg hon i vagnen och sov i sin nya overall, mössa och vantar! SÖT! Hon vaknade till mellan andra och tredje perioden. Då tog jag upp henne och hon fick sin välling. Hon lät lite konstig när hon hostade men jag tänkte inte mer på det. La henne i vagnen och hon somnade om. På väg hem i bilen, hör vi hur hon låter.. Man brukar snacka om "tröskverk" och ja jag kan säg att nu förstår jag vad folk menar när dom säger "låter som ett tröskverk".. Hon rosslade, skällde och hostade när vi kom hem. Tog av henne overallen och hon var superhet hela hon. Tog tempen - 38! Hon hade feber, första gången som hon hade feber. (och visst är det skrattretande att jag 10 timmar tidigare stått och skrytit för BVC sköterskan att Molly hon e minsann aldrig sjuk..har fått pappas immunförsvar! Jo tjena...)

Nere i soffan satt Andreas och Sara och Ludvig och väntade...vi hade ju bestämt att vi skulle värma upp oss med lite lumumba efter hockeyn...Men ju mer vi lyssnade på Molly desto mer kände man oron komma... tog tempen igen och nu hade den stigit.. Ringde till sjukvårdsupplysningen...Väntetid på 15 minuter...längsta 15 minutrarna ever!!

Fick pratat med dem och dom rekommenderade att vi skulle åka till sjukhuset! Fick bli Halmstad eller Göteborg eftersom Varberg inte tar emot småbarn så sent.. Fick bli Halmstad! Så klockan 23.00 packar vi och åker nedåt. Eftersom D druckit öl under kvällen fick jag köra..

Väl nere, då man hunnit tänka många tankar under färden ned, så var man glad att man ändå åkte ned. Molly var jätterosslig och lät hur tät som helst. Fast ändå vid gott mod och skrattade och lekte. Vi fick sätta oss inne på barnakuten.. Kändes så konstigt att sitta där. En helt ovan miljö och på sjukhus med SIN sjuka dotter.. Det var nu helt plötsligt som man insåg att man skulle vara stor. Det var nu man själv skulle vara den tröstande och starka mamman. Det var nu man skulle hålla handen och vara den stora varma famnen. En helt ny känsla som faktiskt var lite skrämmande.

Träffade första sköterskan som var en man. Han hade långt hår, skägg och glasögon (allt som Molly inte tycker om) men det gick bra. Hon skrattade åt honom men blev ledsen när vi tog tempen på henne. Vem skulle inte bli förbannad över det liksom..nåt som åker upp i rumpan me konstig plast på när man e sjuk och trött?

Fick vänta en liten stund sedan kommer en jättesöt läkare in som är en tjej. Hon lyssnar på Molly och Molly tycker det är allmänt kul trots att klockan är 01.00..

Hon konstaterar att det är Falsk Krupp som Molly har och nu skall hon få andas i en mask så att det vidgar luftrören. Tar en liten stund så kommer en annan sköterska in.

Allt går sådär bra, nu börjar snuttran bli jättetrött och är jätteledsen. Det var då man klev in i rollen som skall trösta och finnas där. Vi turades om jag & D och trösta och krama när tårarna sprutade på snuttran.

Det gick bra och vi åkte hemåt vid 03.00.

Väl hemma så sov snuttran. Hon fick sova mellan oss några nätter och jag tror hon kände tryggheten där mellan mamma och pappa.

Hon fick andas i masken, vi fick låna hem en apparat så det kändes tryggt att liksom ha själva medicinen hemma.

Nu är hon bra igen, lite slemmig och hostig.

Men hon e stark lilla snuttran!

Nu har vi klarat av första sjukhus besöket. Hoppas inte det kommer fler, fast det lär det väl göra antar jag och då får man kliva in rollen som den starka och trygga igen. Det var skrämmande och en ovan känsla, fast man visste först inte visste om det var nåt farligt eller inte. När man sedan fick veta att det inte var nåt farligt så kändes det kanske lite bättre men dom är ju så ynkliga och kan ju inte säg vart det gör ont och inte. När man satt där och hade lilla snuttran i famnen, så ville man bara skydda henne från allt ont och dumma sjukdomar. Vill aldrig mer att hon skall behöva bli sjuk, men blir hon det så skall vi ha de största och tryggaste famnarna ever!