Mitt så kallade liv

Konstigt hur beroende man kan bli av en enda människa. Att en människa kan få en att skratta när man minst vill det. Att en enda människa kan få en att känna sådan glädje. Att en människa kan få en att fyllas med så mycket stolthet bara genom att se på en och le mot en. Att en människa kan ge så mycket fastän denna lilla människan endast funnits till i 6 månader. Att denna människan på en sekund fyllde ens hjärta med kärlek första gången man såg på henne. På en sekund fångde den mitt hjärta och kommer så alltid göra.
Att se på henne och förundras över att hon är resultatet av mig själv gör att man känner sig stark och stolt. Att se henne ändras från dag till dag och växa gör att man känner sig lycklig över att få dela varje minut av det. Att få veta att för resten av vårt liv kommer hon alltid vara min. Alltid vara min dotter. Alltid vara min människa. Alltid vara den som ger en så mycket genom bara ett ögonkast. Som alltid kommer att ge mig den bottenlösa kärleken som man känner för sitt barn.
Den är störst av allt - den bottenlösa kärleken. Och det är svårt att beskriva hur den känns. Men man vet att för resten av sitt liv kommer man att älska henne - oavsett vad som händer.
Hon är för alltid min dotter. Jag är för alltid hennes mamma. Det är stort!