Inte andas och knappt gå men härligt!
Vaknar varje morgon med solen gassande i ansiktet. Får lite halv panik av att det är så varmt. Öppnar balkongdörren och släpper in frisk luft. Beter mig som en överviktigt blåval i sängen för att hitta tebaks den goa sittställningen jag precis halvsov i. Kan inte andas. Får panik. Sätter mig upp i stället, struntar i att sova mer.
Känner A hicka, det gör den mest hela tiden. Eller jag TROR att det är hicka, annars vet jag inte vad det är för spastiska ryck den har för sig.. B sparkas och knuffas som vanligt jämnt. Måste födas med enorm stor rumpa eller nåt..
Försöker att få luft.. Får andas som om jag sprungit hundra mil..
Sedan börjar dagen och jag vankar mest runt som om jag satt en fotboll nånstans där man inte skall ha den. Och magen krampar och har sig när inte riktigt min hjärna förstått att det är EN sak i TAGET som tydligen skall gälla nu.
Men varje gång man känner en hick eller en spark eller två, så förstår man vad det är för härliga guldklimpar där inne som väntar på att få se världen. Våra TVÅ små guldklimpar..
TVÅ?!
Vänta så ska jag bara andas lite först... Det var tydligen nån som behövde sätta huvudet rakt upp i min lunga.
Kommentarer
Trackback
