Mitt så kallade liv

Jorden snurrade lite extra fort den dagen. Och allt annat omkring - praktiska bitar, alla orostankar, alla funderingar om ALLT om att få TVÅ - allt snurrade i 9 månader.

Ingrid - min jobbarkompis, sa alltid att jag var utvald och att det var en gåva att få två på samma gång.

Jag kanske mer såg det som en skräckupplevelse lite till & från. Hur skall man räcka till? TRE barn? Hur skulle man orka? Och hur i hel-ete skulle dom komma ut?

Men sen...så kom den där dagen D då det var dags. Eftersom det blev igångsättning, vilket vi iofs var beredda på eftersom vi fått en tid kl 8 tisdagen 21:e, och skulle det inte satts igång av sig själv, så skulle dom sätta igång mig... Men när det verkligen blev bekräftat så vart jag lite rädd. Trots att jag var så in i bänken trött på magen och ALLT som hade med graviditet att göra tänkte jag att njaeee...inte behöver vi sätta igång mig...vi kan åka hem igen... dom kan få vara kvar liiiite till... Stegen in till förlossningsalen var därför lite skrämmande... Men sen, när man väl var där och allt var igång, så gick allt så fort och helt plötsligt var dom här.

Hann inte riktigt med och förstå. Hur kunde det gå så bra? Allvarligt...jag födde två barn...? Gjorde jag?

Finns dom nu här hos oss? Är dom verkligen våra? Hur kunde det bli så?

Tänker på Ingrids ord om att man är utvald..

Mia sa i början när man var orolig och rädd för vad som skulle komma - att hon tror att det är endast dom som klarar av det som får det.

Och än så länge - så har vi klarat det superb.

Vi har fått två så fina underbart fina tjejer.

Trodde först aldrig man skulle klara det - men det gör. Man orkar, och man räcker till. För just nu är mitt mammahjärta bara tre gånger så stort som förut.