Mitt så kallade liv

Hade ångest över att han skulle åka i söndags men allt har gått bra. Visst det ÄR inte samma sak att inte ha just D hemma, då vi har våra egna rutiner och inte behöver instruera varandra (oftast) i hur saker och ting skall göras.

Utan D så kände man sig allt ensam hela veckan, trots att huset var fullt av folk hela tiden. Men hjälpen var guld värd och utan den hade jag förmodligen suttit i ett hörn med knäna uppdragna och rivit mitt hår...

Molly har kommit i nån fas eller ja vette katten var det är men hon lipar så fort vi säger till henne... Det är inga småbryt heller utan det är tokbryt och hon gallskriker med tårar som sprutar.. Antar att det är mycket känslor för henne som hon måste hantera. Mycket konkurrens nu med tvillingarna, som TAR mycket av våran tid. Det är mycket som skall bearbetas och hon skall väl hitta sin plats samt få uppmärksamhet av oss.

Det är väl det det handlar om...men för det kan hon ju inte få bete sig hur som helst..Måste ju ändå veta vad som är rätt och fel.

Så jajemän..nu sätts man på prov...

Försöker att andas djuuuuuuupa andetag eller smita ned i källarn när man känner att ens humör är på väg att dala långt ner...

Man andas lite, tar upp mungiporna och så kämpar man vidare =)