Mitt så kallade liv

Å konversationen dotter - mor på promenaden hem i backen är densamma även detta året..

- kom dåååååååå....

- jaaaa men kan du sluta pjata...

- varför får jag inte prata??

- kom nu dåååå...allvarligt nu går jag utan dig...

- men sluta nu! Kan du stå på ståbrädan??!!!!!! (nu mera irritation i rösten..)

- men kom dåååååå....

- men kom dåååååå....

- nu ojjkar jag inte gå merjj.. (antingen sätter hon sig pladask på vägen eller om jag absolut inte erbjuder henne så ställer hon sig på ståbrädan!!

jajemän, det är så det är! Härligt att vardagen är tillbaka igen!

Svärmor berättade även om nåt reportage i tidningen igår, om att det var nån psykolog eller nåt som forskat kring hur vi alltid frågar ut våra barn så fort de kommer hem: vad gjorde ni idag? vad åt ni? vem lekte du med? har du bajsat?

ja typ som ett förhör varenda dag!

Och jag kunde ju inte annat än hålla med! Det är exakt så jag gör ju. Och får jag några vettiga svar? nja knappast...

Istället skulle man då berätta om sin dag. Vad man gjort osv.  och då skulle det komma sig naturligt att barnet började berätta om vad han/hon gjort under dagen!

Så idag på promenaden hem tog jag tillfället i akt och berättade att jag vart ute å gått, och att syrran och hennes hälft vart förbi och åt middag med mig och tvillingarna..

Resultat: Hon började gallskrika för att hon inte fått träffa dem...

hhmmm... tror jag kör på med mina korsförhör istället...