Tvillingar i all ära men....
En semester hade inte suttit fel... En timeout helt enkelt.
För just nu är jag helt övertygad om att tvillingar på 1 1/2 år kan driva en till vansinne.
Klyschan som "dubbel glädje" känns väldigt långt borta.
Blev man automatiskt tilldelad mer tålamod när man fick två? Skulle inte tro det men skulle önska.
För det är inte nog med att det testas - det testas gånger två hela tiden överallt jämnt..
Det den ena vill ha - ska den andra ta.
När den ena puttas - skriker den andra och puttas den me å onda cirkeln är igång.
När den ena fått skäll - är den andra där å gör exakt samma sak för att få exakt samma skäll.
Det bråkas , gapas i en ljudnivå som förmodligen inte är tillåten i normala miljöer.
En ska tröstas, en ska bäras och samtidigt torkas.
Det dom inte får göra - gör dom givetvis.
Det dom får göra - gör dom naturligtvis inte.
Man får göra samma sak hela tiden gånger två.
Min verbala åtgång just nu är mest:
NEJ
Nej
NÄÄÄÄJJJEEE
AJJA
Puttas inte
Mer behövs tydligen inte när man innehar två stycke hårbollar som tydligen ser likadana ut å absolut inte vet hur man lyssnar till sina två överordnade.
Semester? Ja tack!
