Börjar inse att alla måsten började när man blev vuxen eller?
Liten och späd - det man gjorde kände man för. Skrek man så skrek man. Var man trött så sov man. Klockan 18 var det Bolibompa och det var man nöjd med. Man hade alltid någon som tog hand om en och föll man så fångade de alltid en. Vart man vände sig hade man leenden omkring sig och armar som ville hålla en.
Tonåring och finnig - då revolterade man och gjorde det man helst inte skulle. Röka, dricka och var ute alldeles för länge. Känslorna sprudlade och man visste ibland knappt ut eller in.
Husägare och mamma - inom sig känner man en stress som är svår. Trädgården skall lukas, plattorna skall rensas, måste hänga ut tvätten, rensa i jordgubbarna, plocka alla bär och hålla buskarna i trim. Upp till detta renovera hela huset, fatta en massa beslut om kakel, klinkers, blandare, handfat, bastu-inredning osv.osv... Och den viktigaste uppgiften av de alla - vara en mamma! Inte nog med att hela tiden tänka på att försöka ta hand om lilla prinsessan så gott man kan och vara för henne den finaste förebilden. Känslorna går i vågor och ibland på grund av alla hormoner som bara sprutar vill man bara sätta sig ensam i ett rum och bara vara. Nu har också någon slags stress av att börja ge henne matportioner, lämna bort henne till andra, ge henne nappflaskan börjat gnaga inom mig..
Men varför?
Det är väl bara en själv som sätter igång alla dessa tankar och startar den här stressen?
Trädgården kan lukas när det inte öser ner regn - måste inte göras precis NU!
Bären kan plockas när tiden och känslan finns.
Matportioner? Jo när mitt kök är klart... så småningom..
Bortlämning? Det funkar det vet jag.. Men varför lämna bort henne när ingen egentlig anledning finns? Hon är 4 månader gammal så tid kommer komma för det också... eller?
Nappflaskan? Ja den funkar det vet jag.
Men trots att jag har svar på allt så finns det en gnutta dåligt samvete och stress inom mig som gnager.. Varför?
Så alla måsten och den inre stressen har jag självt byggt upp.... eller?
Eller är det det som innebär att vara vuxen - husägare och mamma?
Eller är det helt enkelt så att mina hormoner ger mig ett spratt just nu och att man funderar och oroarsig en aning för mycket trots allt?
Tonåring och finnig - då revolterade man och gjorde det man helst inte skulle. Röka, dricka och var ute alldeles för länge. Känslorna sprudlade och man visste ibland knappt ut eller in.
Husägare och mamma - inom sig känner man en stress som är svår. Trädgården skall lukas, plattorna skall rensas, måste hänga ut tvätten, rensa i jordgubbarna, plocka alla bär och hålla buskarna i trim. Upp till detta renovera hela huset, fatta en massa beslut om kakel, klinkers, blandare, handfat, bastu-inredning osv.osv... Och den viktigaste uppgiften av de alla - vara en mamma! Inte nog med att hela tiden tänka på att försöka ta hand om lilla prinsessan så gott man kan och vara för henne den finaste förebilden. Känslorna går i vågor och ibland på grund av alla hormoner som bara sprutar vill man bara sätta sig ensam i ett rum och bara vara. Nu har också någon slags stress av att börja ge henne matportioner, lämna bort henne till andra, ge henne nappflaskan börjat gnaga inom mig..
Men varför?
Det är väl bara en själv som sätter igång alla dessa tankar och startar den här stressen?
Trädgården kan lukas när det inte öser ner regn - måste inte göras precis NU!
Bären kan plockas när tiden och känslan finns.
Matportioner? Jo när mitt kök är klart... så småningom..
Bortlämning? Det funkar det vet jag.. Men varför lämna bort henne när ingen egentlig anledning finns? Hon är 4 månader gammal så tid kommer komma för det också... eller?
Nappflaskan? Ja den funkar det vet jag.
Men trots att jag har svar på allt så finns det en gnutta dåligt samvete och stress inom mig som gnager.. Varför?
Så alla måsten och den inre stressen har jag självt byggt upp.... eller?
Eller är det det som innebär att vara vuxen - husägare och mamma?
Eller är det helt enkelt så att mina hormoner ger mig ett spratt just nu och att man funderar och oroarsig en aning för mycket trots allt?
Kommentarer
Postat av: Anneli
Maggs, jag är ganska övertygad om att man skapar stressen själv.. Tyvärr.. Man påverkas säkert lite av andra och så vill man så mycket – helst på en och samma gång..
Jag tror man kan bli bättre på att inte stressa upp sig lika mycket men det krävs nog en del jobb med det..
Det är ju lätt att säga att om jag inte hinner plocka alla bären så hinner jag ju inte det – inte mer med det. Men att mena det är svårare.. Man är övertygad om att man ska hinna och gör säkert det också men då kanske något annat blir lidande, nåt som egentligen var viktigare!
Man borde vara lite mer manlig för jag tror det är lite vanligare bland kvinnor att tänka så!
Trackback
