Mitt så kallade liv

Två så olika men så nära varandra just nu - Bitter och Tack...

Bitter har nog börjat visa sin sida den senaste tiden. För att ena stunden vara bitter, så är man helst plötsligt tacksam.

Man hänger själv inte med på känslo-dal-banan riktigt..

För:

Man e bitter för att du inte finns. Men tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv den stunden jag fick.

Man e bitter för att den där sjukdomen finns och att ingen aldrig kan fixa nåt som gör att den inte finns mer. Men tacksam för att det faktiskt fanns nåt som gjorde att vi fick ha kvar dig i två år trots sjukdomen.

Man e bitter för att just min mamma är borta. Men tacksam för att jag fått mina tre klimpar och är mamma.

Man e bitter för att jag vet att jag aldrig får prata med dig igen. Men tacksam för att jag hör din röst inom mig.

Man e bitter för att jag aldrig får se dig igen. Men tacksam för att jag har minnen som spelas i mitt huvud.

 

Man e bitter.

Man e glad.

Man e arg.

Man e lessen.

Man e allt på en gång.

Men mest av allt och det som väger tyngst - är saknaden.