Mitt så kallade liv

Vaknade på min födelsedag - inte så där perfekt att man själv sten sov, familjen tassade och sjöng stämningsfullt "ja må hon leva".. Nej, för i verkligheten funkar det ju inte så, man vaknar av två gapande hårbollar, en tjurig 3 åring som bara vill gå upp när man själv unnar sig att ligga kvar, sen är det blöjbyten ( ja som jag iofs var befriad ifrån just denna dag). Men ändå... Man var uppe... Fick snällt gå å lägga sig igen, med två hårbollar i sängen som gör allt annat än ligga still, så övriga i familjen kunde fixa. 

Sen kom sången, frukosten ( som nej vi inte åt i sängen), och paket ! Precis som det ska va! 

Fast, 

sen... Så kom känslan. Fastän jag hade mina guldklimpar omkring mig, så fattades det något. Det var luren och samtalet från dig. Som du alltid gjort i 29 år - kramat mig och sagt grattis.... 

Denna gången och allà gånger som följer - så blir det inte så. Kommer aldrig mer få ett samtal från dig på min födelsedag igen. Det är tomt. Det är tyst. Och luren är borta. Och känslan som slog mig när jag åter igen insåg att jag inte få prata med dig mer - känns som bly, det är tungt och det gör ont. Och jag känner att den där delen i hjärtat fortfarande är ganska hård - den där biten av saknaden. Men när de där tårarna föll så tror jag att du ändå hjälpte till att torka dem, för du vill inte att jag skulle vara ledsen på min dag. Det ordnar sig som du sa! Och sen hjälpte du till att göra min födelsedag till en av de bästa någonsin. 

Så fastän det för en stund var tomt och tyst - fanns du ändå hos mig.

 

 

 

saknar dig Mamma....