Mitt så kallade liv

Här kommer den - bekännelsen! 

Eller också kanske den s.k. känslofulla bergochdalbanan man föds in i när man får barn och blir förälder. 

För att ena dagen känna att jag har jordens finaste barn till att ena dagen slita sig sönder å samman och undra vem som egentligen släppt in dessa i ens hem. Vilja ringa barnlösa vänner och förvarna om vad den kommande befruktningen verkligen innebär! 

Samtidigt vill man visa hela världen sina fina duktiga barn som är så fantastiskt duktiga på att göra sinà föräldrar till på gränsen galna ibland. 

 

Dessa små guldklimpar som gör livet värt att leva kan också få en att riva sitt hår. Skrika rakt ut: jag orkar inte mer, och så tittar dom på en oskyldigt med sina små valpögon och med ens glömde man varför man var  arg. 

Dom kan få en att vilja packa väskan, lämna hemmet för man bara blir galen av att ens bo under samma tak. Man är trött, utsliten för man skall jonglera hela livet samtidigt som man ska tänka på motion, vikt, mat, kärlek och försöka lära dessa små juveler om livet. 

När man med ens funderat på att packa den där väskan så ger dom en kram säger: ja älkar däjjjj mamma och man smälter. Allt gör ju det värt värt det hela. 

I samma sekund som hjärtat smälter så inser man hur stolt man ska vara - att man har dessa tre om ändå kallade vilddjur- underbara fina håriga guldklimpar. Det är ju dom som är jag. Dom som får en att uppskatta så mycket. 

 

När dom är vakna längtar man ibland till att dom ska somna men när man väl lagt dom vill man bara stå där å pussa dom så att dom vaknar igen. 

Man åker bort för att få den berömda egentiden men väl borta längtar man hem för "borta bra men hemmambäst"