Jag följer dig om du följer mig.
312 dagar sedan du flyttade till himmelen nu.
312 dagar och inte en dag utan dig i mina tankar.
Varje dag påminns jag om att jag aldrig mera får se dig. Aldrig träffa dig eller prata med dig igen. Och den känslan gör ont.
Om himmelen bara kunde lova att du följer mig i varje steg, så att jag vet att du ändå finns.
Om himmelen bara kunde visa allt fint som händer här nu, att våren, ja sommaren nästan kommit. Hur vackert allt är.
Men det kanske är lika fint där du är?
Träden kanske är lika gröna där och fåglarna kanske sjunger lika fint även där?
Är solen kanske lika stark och värmande hos dig?
Och ser havet så där lysande blått ut när du ser ut över det också?
312 dagar sedan jag blev utan min mamma.
Förväntades det att man skulle bli stor då? Eller skulle jag inte alltid vara liten? Det var ju det du oftast sa, att jag var den lilla.
Fast i himmelen kanske du ändå pratar om mig som den lilla? Så jag kanske inte behövde bli stor.
Du kanske ändå puttar på mig när jag behöver det för att få tiden att gå framåt. För trots att du flyttat, så rullar livet på.
Minuter blev till timmar och timmar blev till dagar och veckor, månader... Flera månader nu, och fast man den dagen tänkte att nu står tiden stilla. Så gör den inte det. Utan man vaggas tillbaka in i vardagen, fast utan dig i ens liv. Och det är nog den känslan som tar tid att lära känna. Dom säger tiden läker sår - men nej, den läker inga sår, för såret utan dig är fortfarande lika stort, men man har lärt sig att hantera det. Och man får nog hela livet försöka lära sig att min mamma bor i himmelen nu.
Min mamma bor i himmelen och är den finaste ängeln där.
Fast jag hade önskat att hon inte var en ängel - men det blir inte som man alltid önskar.
Saknar dig.
Fuck you cancer
Kommentarer
Trackback
