Ett minne av Tobias.
Det finns inte ett ord som vår fråga kan besvara
Varför du inte hos oss längre fick vara.
Tårarna på vår kind, och saknaden efter dig
Blir så enormt stor när verkligheten uppenbarar sig.
Vi tar till oss alla minnen och skratt vi delat
Fast denna sorg ingen av oss hade velat.
Men himlen och stjärnorna ett annat öde bestämde
Och dom ned till jorden en ängeln sände.
Dom tog dig upp till stjärnorna igen
Fast vi hade önskat att du stannat hos oss min vän.
Vi ser stjärnorna, vi känner natten
Och vet att där uppe i den underbara himlen
Finns den finaste skatten.
När verkligheten kommer ifatt en... glöm inte att stanna upp ett tag!
Döden...skrämmande ord va? Död -finns inte mer, kommer aldrig mer tillbaka.. För något år sedan funderade man inte så mycket mer än så. Man lever och man dör - that´s it! Döden var så långt borta! Man lever ju till man e 100..... eller?
Men tiden går och man blir mer och mer kanske oftare påmind om döden..
Efter man fått personer som faktiskt är beroende av en, efter man fått prinsessan så har jag mer och mer blivit rädd för döden. Eller rädd kanske är fel ord.. men respekt för döden och lärt mig att uppskatta livet mer.
Livet är fan kort och det kan fast man inte vet hänga på en skör tråd. Jag är rädd att försvinna från min lilla tjej och missa allt underbart och få henne växa. Jag är rädd att D skall försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
Men det funkar ju inte att gå varje dag och vara rädd, nej, istället stannar jag upp ett tag, andas, ser mig omkring, är tacksam över allt fint som finns, är glad över en ny dag, tacksam över att man får leva och att man har en sådan underbar fin dotter som man får dela varje dag med. Tacksam för livet och stannar upp!
Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på små saker, för att tjura över skitsaker, över att gnälla över ditt och datt, när verkligheten väl kommer ifatt dig, så stanna upp och le! Le över att du, att han, att hon, att den som du älskar finns vid din sida.
För imorgon...kan allt vara borta!
Det som hänt som fått mig tänka. Det hände igår... En kille 18 år, bor på vår gata och vi brukar umgås kring jul tillsammans med D:s familj. I somras tog han studenten och hade hela livet framför sig som man brukar säga. I somras såg han säkert alla möjligheter. Igår... så dog han. Han körde av okänd anledning rakt in i en lastbil och dog.
På en enda sekund så förändrades allt...
Det blir aldrig detsamma igen som det tidigare var..för han finns inte mer.
Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på små saker, för att tjura över skitsaker, över att gnälla över ditt och datt, när verkligheten väl kommer ifatt dig, så stanna upp och le! Le över att du, att han, att hon, att den som du älskar finns vid din sida.
För imorgon...kan allt vara borta!
Och glöm inte det viktigaste: Säg till dem du älskar att du älskar dom!
Have you said it?... Have you?
Men tiden går och man blir mer och mer kanske oftare påmind om döden..
Efter man fått personer som faktiskt är beroende av en, efter man fått prinsessan så har jag mer och mer blivit rädd för döden. Eller rädd kanske är fel ord.. men respekt för döden och lärt mig att uppskatta livet mer.
Livet är fan kort och det kan fast man inte vet hänga på en skör tråd. Jag är rädd att försvinna från min lilla tjej och missa allt underbart och få henne växa. Jag är rädd att D skall försvinna och aldrig mer komma tillbaka.
Men det funkar ju inte att gå varje dag och vara rädd, nej, istället stannar jag upp ett tag, andas, ser mig omkring, är tacksam över allt fint som finns, är glad över en ny dag, tacksam över att man får leva och att man har en sådan underbar fin dotter som man får dela varje dag med. Tacksam för livet och stannar upp!
Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på små saker, för att tjura över skitsaker, över att gnälla över ditt och datt, när verkligheten väl kommer ifatt dig, så stanna upp och le! Le över att du, att han, att hon, att den som du älskar finns vid din sida.
För imorgon...kan allt vara borta!
Det som hänt som fått mig tänka. Det hände igår... En kille 18 år, bor på vår gata och vi brukar umgås kring jul tillsammans med D:s familj. I somras tog han studenten och hade hela livet framför sig som man brukar säga. I somras såg han säkert alla möjligheter. Igår... så dog han. Han körde av okänd anledning rakt in i en lastbil och dog.
På en enda sekund så förändrades allt...
Det blir aldrig detsamma igen som det tidigare var..för han finns inte mer.
Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på små saker, för att tjura över skitsaker, över att gnälla över ditt och datt, när verkligheten väl kommer ifatt dig, så stanna upp och le! Le över att du, att han, att hon, att den som du älskar finns vid din sida.
För imorgon...kan allt vara borta!
Och glöm inte det viktigaste: Säg till dem du älskar att du älskar dom!
Have you said it?... Have you?
Längtar till höst,tända ljus,mörker,frisk luft OCH:
en färdigrenoverad mellanvåning!!
Snart.Snart.Snart så är det klart!
Lite pill kvar sedan så är vi framme i slutet av tunneln.
Nästa vecka kommer glasmästarn och sedan är det fritt fram att använda köket!
Upp med toastolen och badrumsinredning och det är fritt fram att använda badrummet!
Längtar sååååå till hösten som så vanligt innebär mörker,tända ljus och härliga höst-promenader när man kan andas in den friska härliga luften.
Och i vårt fall då också en helt nyrenoverad mellanvåning!
Det är så fint hos oss nu så man kan bara sitta och titta och hela tiden fråga sig: Ska VI bo HÄR??
Kan inte fatta att allt fint och alla fina saker tillhör oss liksom.
Ska också bli skönt att för en gång skull få vara ensamma! Det har i stort sett varit folk här varje dag sedan i april då renoveringen drog igång. Man längtar till det vardagliga livet så man på riktigt kan börja leva som mamma-pappa-barn!
Ska bli så mysigt och man kan bara se framemot allt som komma skall!
Föreställ dig en solig höstmorgon, daggen ligger övern ängen och du tar ett steg ut på trappan. Tar ett djupt andetag och känner den friska härliga luften in i lungorna. Det är lite kyligt ute och man får ta jackan på sig för att inte frysa i den tidiga morgonen. Framför dig puttar du det finaste du har. Ut genom dörren går du från det bästa köp du nånsin gjort. Och på promenaden går du som den stoltaste av dem alla.
När du kommer hem tänder du ljusen och dricker en varm kopp med te.
Underbart va?
Tänk att det snart är höst!
och....
att min mellanvåning snart e klar!
YYEEÄÄHHHJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!
Snart.Snart.Snart så är det klart!
Lite pill kvar sedan så är vi framme i slutet av tunneln.
Nästa vecka kommer glasmästarn och sedan är det fritt fram att använda köket!
Upp med toastolen och badrumsinredning och det är fritt fram att använda badrummet!
Längtar sååååå till hösten som så vanligt innebär mörker,tända ljus och härliga höst-promenader när man kan andas in den friska härliga luften.
Och i vårt fall då också en helt nyrenoverad mellanvåning!
Det är så fint hos oss nu så man kan bara sitta och titta och hela tiden fråga sig: Ska VI bo HÄR??
Kan inte fatta att allt fint och alla fina saker tillhör oss liksom.
Ska också bli skönt att för en gång skull få vara ensamma! Det har i stort sett varit folk här varje dag sedan i april då renoveringen drog igång. Man längtar till det vardagliga livet så man på riktigt kan börja leva som mamma-pappa-barn!
Ska bli så mysigt och man kan bara se framemot allt som komma skall!
Föreställ dig en solig höstmorgon, daggen ligger övern ängen och du tar ett steg ut på trappan. Tar ett djupt andetag och känner den friska härliga luften in i lungorna. Det är lite kyligt ute och man får ta jackan på sig för att inte frysa i den tidiga morgonen. Framför dig puttar du det finaste du har. Ut genom dörren går du från det bästa köp du nånsin gjort. Och på promenaden går du som den stoltaste av dem alla.
När du kommer hem tänder du ljusen och dricker en varm kopp med te.
Underbart va?
Tänk att det snart är höst!
och....
att min mellanvåning snart e klar!
YYEEÄÄHHHJJJJJJJJJJJJJJ!!!!!
Varför hälsar inte folk? Hur svårt kan det va´?
Jag kan bli så trött på människor ibland.. När man går på stan och möter en person som man kanske umgicks med för några år sedan, man kanske gick på samma skola, i samma klass, man vet vem personen är, jag vet vem du är, du vet vem jag är..Personen tittar på en fast som om man vore genomskinlig och tittar sedan bort i samma sekund som man precis ska säga HEJ!
Ett hej är liksom det enda som man behöver. Hade inte tänkt stanna och diskutera meningen med livet precis. Utan bara ett Hej liksom.. Fattar inte varför vissa personer bara ignorerar fastän man vet att dom har sett en. Ändå så bara stirrar dom åt ett annat håll och går förbi.
Det är väl egentligen då som man ska säga högt och tydligt: HEJ!
Det borde kanske bli lite pinsamt för den personen som tydligen trott att den var osynlig för ett tag?
Jag kan inte fatta att vissa har så svårt att få fram ett Hej. Ibland kan det ju bara bli löjligt att inte hälsa tycker jag.
Som häromdagen när jag gick in på en affär, så mötte jag en tjej som jag mycket väl att hon vet vem jag är och vi träffades på fester osv. förr i tiden. Det var bara jag och hon som var där och vi mötte varandra med barnvagnarna... Precis när jag skulle le och bara säg hej så vänder hon på huvudet och tittar åt ett annat håll och går iväg..
Öhhh....okej.....
Jag tänkte bara: jaja skitsamma...
Men ändå så är det irriterande!
Nästa gång ska jag nog nästan köra på personen och bara säga hej... för ibland undrar man: Hur svårt kan det va´?
Ett hej är liksom det enda som man behöver. Hade inte tänkt stanna och diskutera meningen med livet precis. Utan bara ett Hej liksom.. Fattar inte varför vissa personer bara ignorerar fastän man vet att dom har sett en. Ändå så bara stirrar dom åt ett annat håll och går förbi.
Det är väl egentligen då som man ska säga högt och tydligt: HEJ!
Det borde kanske bli lite pinsamt för den personen som tydligen trott att den var osynlig för ett tag?
Jag kan inte fatta att vissa har så svårt att få fram ett Hej. Ibland kan det ju bara bli löjligt att inte hälsa tycker jag.
Som häromdagen när jag gick in på en affär, så mötte jag en tjej som jag mycket väl att hon vet vem jag är och vi träffades på fester osv. förr i tiden. Det var bara jag och hon som var där och vi mötte varandra med barnvagnarna... Precis när jag skulle le och bara säg hej så vänder hon på huvudet och tittar åt ett annat håll och går iväg..
Öhhh....okej.....
Jag tänkte bara: jaja skitsamma...
Men ändå så är det irriterande!
Nästa gång ska jag nog nästan köra på personen och bara säga hej... för ibland undrar man: Hur svårt kan det va´?
Börjar inse att alla måsten började när man blev vuxen eller?
Liten och späd - det man gjorde kände man för. Skrek man så skrek man. Var man trött så sov man. Klockan 18 var det Bolibompa och det var man nöjd med. Man hade alltid någon som tog hand om en och föll man så fångade de alltid en. Vart man vände sig hade man leenden omkring sig och armar som ville hålla en.
Tonåring och finnig - då revolterade man och gjorde det man helst inte skulle. Röka, dricka och var ute alldeles för länge. Känslorna sprudlade och man visste ibland knappt ut eller in.
Husägare och mamma - inom sig känner man en stress som är svår. Trädgården skall lukas, plattorna skall rensas, måste hänga ut tvätten, rensa i jordgubbarna, plocka alla bär och hålla buskarna i trim. Upp till detta renovera hela huset, fatta en massa beslut om kakel, klinkers, blandare, handfat, bastu-inredning osv.osv... Och den viktigaste uppgiften av de alla - vara en mamma! Inte nog med att hela tiden tänka på att försöka ta hand om lilla prinsessan så gott man kan och vara för henne den finaste förebilden. Känslorna går i vågor och ibland på grund av alla hormoner som bara sprutar vill man bara sätta sig ensam i ett rum och bara vara. Nu har också någon slags stress av att börja ge henne matportioner, lämna bort henne till andra, ge henne nappflaskan börjat gnaga inom mig..
Men varför?
Det är väl bara en själv som sätter igång alla dessa tankar och startar den här stressen?
Trädgården kan lukas när det inte öser ner regn - måste inte göras precis NU!
Bären kan plockas när tiden och känslan finns.
Matportioner? Jo när mitt kök är klart... så småningom..
Bortlämning? Det funkar det vet jag.. Men varför lämna bort henne när ingen egentlig anledning finns? Hon är 4 månader gammal så tid kommer komma för det också... eller?
Nappflaskan? Ja den funkar det vet jag.
Men trots att jag har svar på allt så finns det en gnutta dåligt samvete och stress inom mig som gnager.. Varför?
Så alla måsten och den inre stressen har jag självt byggt upp.... eller?
Eller är det det som innebär att vara vuxen - husägare och mamma?
Eller är det helt enkelt så att mina hormoner ger mig ett spratt just nu och att man funderar och oroarsig en aning för mycket trots allt?
Tonåring och finnig - då revolterade man och gjorde det man helst inte skulle. Röka, dricka och var ute alldeles för länge. Känslorna sprudlade och man visste ibland knappt ut eller in.
Husägare och mamma - inom sig känner man en stress som är svår. Trädgården skall lukas, plattorna skall rensas, måste hänga ut tvätten, rensa i jordgubbarna, plocka alla bär och hålla buskarna i trim. Upp till detta renovera hela huset, fatta en massa beslut om kakel, klinkers, blandare, handfat, bastu-inredning osv.osv... Och den viktigaste uppgiften av de alla - vara en mamma! Inte nog med att hela tiden tänka på att försöka ta hand om lilla prinsessan så gott man kan och vara för henne den finaste förebilden. Känslorna går i vågor och ibland på grund av alla hormoner som bara sprutar vill man bara sätta sig ensam i ett rum och bara vara. Nu har också någon slags stress av att börja ge henne matportioner, lämna bort henne till andra, ge henne nappflaskan börjat gnaga inom mig..
Men varför?
Det är väl bara en själv som sätter igång alla dessa tankar och startar den här stressen?
Trädgården kan lukas när det inte öser ner regn - måste inte göras precis NU!
Bären kan plockas när tiden och känslan finns.
Matportioner? Jo när mitt kök är klart... så småningom..
Bortlämning? Det funkar det vet jag.. Men varför lämna bort henne när ingen egentlig anledning finns? Hon är 4 månader gammal så tid kommer komma för det också... eller?
Nappflaskan? Ja den funkar det vet jag.
Men trots att jag har svar på allt så finns det en gnutta dåligt samvete och stress inom mig som gnager.. Varför?
Så alla måsten och den inre stressen har jag självt byggt upp.... eller?
Eller är det det som innebär att vara vuxen - husägare och mamma?
Eller är det helt enkelt så att mina hormoner ger mig ett spratt just nu och att man funderar och oroarsig en aning för mycket trots allt?
