Sen frågar man
- kan ni göra som två apor??
- JAAAAAAAAAAAA
Behövs inte så mycket mer just nu verkar det som..
Idag diskuterades det om all egentid som dom som ej har barn - har över på kvällarna. Att dom tydligen blir rastlösa och stressade över att inte ha nåt att göra.
Jag stod givetvis som ett frågetecken och funderade mest på hur man stavade till egentid..
Funderade sen på vad jag egentligen gjorde när man inte hade barn.......men jag minns faktiskt inte... Har jag inte alltid haft tre hårbollar känns det som nu?
Så om jag hade lika mycket egentid å blev stressad över att inte ha nåt att göra skulle jag:
• sova hur länge jag ville
• inte göra nånting alls..
• slöa i soffan å se alla roliga serier som folk verkar följa
• bara sätta mig ner å sy UTAN att bli avbruten
• skriva utan att bli avbruten
• och bara vara jag!
Hejja egentiden men oj va halv man skulle vara utan de sina tre hårbollar!
Nu kan dom det mamma. Nu kan dom säga: mormor. Så hade det gått att posta ett brev till himmelen som jag vet kom fram, hade jag nu spelat in när deras små munnar formar sig och säger momo..
Jag hade även passat på att spela in när Stella bara pratar så där oavbrutet vid matbordet och bara skall äta OOJJVV...(kalvkorv).
Eller filma en snutt av Neah när hon bryter samman av minsta lilla ting.
Och jag hade också filmat de där små stunderna när bara dom två förstår varandra och kramas.
Jag vet hur mycket du hade önskat att du fick se dem göra så.
Likaväl hade du velat se hur dom kan bråkas och slåss - så det hade du också fått se en snutt av.
Deras mörka små lockar finns fortfarande kvar - så du hade fortsatt fått en bit av dem för att få känna hur mjukt deras hår är.
I brevet hade jag formulerat alla små knepiga meningar Molly nu kan få ur sig. Berättat om hur hon nu i sin fyraårstrots är aningen besvärlig.
Jag vet att du hade älskat höra om just det.
Hade brevet kommit fram till dig hade jag lagt med en stor puss från tjejerna - för nu formar dom munnen så där fantastiskt mysigt när man ber dem om en puss.
Och jag hade skrivit till dig att Molly är så där mammig som jag vet att du hade sagt att jag också var.
I brevet hade jag också berättat om hur fort livet rullar på. Allt går i full fart, och man försöker verkligen ta vara på allt. Men tjejerna är högt och lågt och det är ibland svårt att hinna med.
I brevet hade jag fint vikit ihop teckningen som Molly gjort av din grav.
Och jag hade delat med hennes tankar i brevet om vart hon tror du är.
I brevet hade jag lagt ner den största och varmaste kramen man kan få av tjejerna - för jag vet hur mycket du saknar att få krama dem.
I brevet hade jag berättat om allt som händer i vårt liv, om jobb och allting och om mitt gamla slitna lår. Du hade säkert sagt åt mig att kämpa på. Och det ska jag.
I brevet till himmelen hade jag lagt ner tusen kort på tjejerna för du önskar säkert du fick vara med och se dem växa.
Mitt brev till himmelen som jag vet kom fram - hade jag sagt att vi saknar dig och önskar att du kom tillbaka igen.
I brevet från himmelen hade du svarat att det inte går. För änglar bor i himmelen & en ängel är du nu.
312 dagar sedan du flyttade till himmelen nu.
312 dagar och inte en dag utan dig i mina tankar.
Varje dag påminns jag om att jag aldrig mera får se dig. Aldrig träffa dig eller prata med dig igen. Och den känslan gör ont.
Om himmelen bara kunde lova att du följer mig i varje steg, så att jag vet att du ändå finns.
Om himmelen bara kunde visa allt fint som händer här nu, att våren, ja sommaren nästan kommit. Hur vackert allt är.
Men det kanske är lika fint där du är?
Träden kanske är lika gröna där och fåglarna kanske sjunger lika fint även där?
Är solen kanske lika stark och värmande hos dig?
Och ser havet så där lysande blått ut när du ser ut över det också?
312 dagar sedan jag blev utan min mamma.
Förväntades det att man skulle bli stor då? Eller skulle jag inte alltid vara liten? Det var ju det du oftast sa, att jag var den lilla.
Fast i himmelen kanske du ändå pratar om mig som den lilla? Så jag kanske inte behövde bli stor.
Du kanske ändå puttar på mig när jag behöver det för att få tiden att gå framåt. För trots att du flyttat, så rullar livet på.
Minuter blev till timmar och timmar blev till dagar och veckor, månader... Flera månader nu, och fast man den dagen tänkte att nu står tiden stilla. Så gör den inte det. Utan man vaggas tillbaka in i vardagen, fast utan dig i ens liv. Och det är nog den känslan som tar tid att lära känna. Dom säger tiden läker sår - men nej, den läker inga sår, för såret utan dig är fortfarande lika stort, men man har lärt sig att hantera det. Och man får nog hela livet försöka lära sig att min mamma bor i himmelen nu.
Min mamma bor i himmelen och är den finaste ängeln där.
Fast jag hade önskat att hon inte var en ängel - men det blir inte som man alltid önskar.
Saknar dig.
Fuck you cancer
Scenario: Tre så kallade barn på en balkong. En grannkille lekandes på gatan.
Stort barn: bajskorv!
Två mini kids: aaajjsssssssoojjjvvv!!!
Vilket resulterar i ett stort fortsatt eko av bajskorv säkert ner genom hela gatan...
Kan bara se grannarna framför mig när vrålet av Aaaaajjssssooojjjvvvvvv når dem mitt i kvällskaffet. - ja det är dom däringa högst upp på gatan du vet.. Ja dom som har två som ser samma ut.. Jaja visst! Jojo..ja har hört dom gapa förut...
Vi stänger balkongdörren, tar in alla håriga barn... Det enda två små hårbollar ropar resterande av kvällen är givetvis: aaassjjjjnoojjvvvvvv!
Skitungar :)
Han ger sig alltså inte - mr kräk!
Just nu inne på rond 4 -Tagna i följande ordning: Neah, Stella, Molly och så firade Neah in middagen idag genom att spy ner hela matbordet! Hur spännande som helst! Att få Kräksjukan 2 ggr på 5! Bra jobbat mr.kräk!
Har ni ännu inte provat så rekommenderar jag detta skarpt - byta blöja å torka kräk å vädra hus är verkligen givande!
Å känslan av att ha kräkbaciller krypande smygande på kroppen och känna nu!! Nu spyr jag! Eller att hela tiden fråga sig- när blir det min tur?!! Det är verkligen fantastiskt spännande!
Så Nää än har han alltså inte gett upp!
Sa jag att jag hatar kräk?!?!?!
Häromnatten blandades hela natten med kräk,skrik,ombyte,gråt och diverse andra uppstötningar.
Tre i familjen delade säng varav två agerade uppsamlare.
En fjärde i familjen skulle prompt inta sängen under nattetid (som vanligt..)
När denne vägrades tillträde i sängen - utbröt K.A.O.S
Det var skrik,gråt,kräk,sömnbrist som resulterade i att den som vägrat sovplats förvisades tillbaka till sin säng.
Alla skrek på mammafiguren i hemmet...
Stor-troll skrek: Jag får ALLLLLLDRIG sova hos er...OJÄTTVIJJJST!
öh...???
Sedan somnade vi allihop, jag å hon i hennes säng.
När jag hörde uppstötningar från vårt rum gick jag dit för att stötta upp.
Då hördes två tassande tår - en liten blond varelse med håret åt alla håll och armarna i sidorna uppenbarandes i dörren. Ögon svarta som sot!
- MAMMA!!! SAJA inte att du skulle sova HOJJS MÄÄJJJ!!!
Sedan stampade hon tillbaka till sitt rum...
och... mammafiguren förvisades tillbaka till rummet...
Finns det ett mästerskap i blöjbyte?
Då hade jag lätt tagit hem titeln!
Kvalificering:
Du skall inneha kunskap om att lätt få ner målet mot skötbordet.
Genomgå en relativt snabb avtagning av byxa/kjol/strumpbyxa.
Rivning av blöja skall ske inom loppet av en sekund helst.
Målet kan få inslag av försök till eventuell rymning så pass upp!
Hålla still två sprattlande ben och två pillande händer - obs!håll borta från eventuellt bajs.
Torkning och ombyte samt inrullning av blöja till en miniboll - hanteras snabbt och skall placeras i stor grön behållare utomhus för att undvika risken av gasförgiftning av samtliga boende i hemmet.
Här kommer den - bekännelsen!
Eller också kanske den s.k. känslofulla bergochdalbanan man föds in i när man får barn och blir förälder.
För att ena dagen känna att jag har jordens finaste barn till att ena dagen slita sig sönder å samman och undra vem som egentligen släppt in dessa i ens hem. Vilja ringa barnlösa vänner och förvarna om vad den kommande befruktningen verkligen innebär!
Samtidigt vill man visa hela världen sina fina duktiga barn som är så fantastiskt duktiga på att göra sinà föräldrar till på gränsen galna ibland.
Dessa små guldklimpar som gör livet värt att leva kan också få en att riva sitt hår. Skrika rakt ut: jag orkar inte mer, och så tittar dom på en oskyldigt med sina små valpögon och med ens glömde man varför man var arg.
Dom kan få en att vilja packa väskan, lämna hemmet för man bara blir galen av att ens bo under samma tak. Man är trött, utsliten för man skall jonglera hela livet samtidigt som man ska tänka på motion, vikt, mat, kärlek och försöka lära dessa små juveler om livet.
När man med ens funderat på att packa den där väskan så ger dom en kram säger: ja älkar däjjjj mamma och man smälter. Allt gör ju det värt värt det hela.
I samma sekund som hjärtat smälter så inser man hur stolt man ska vara - att man har dessa tre om ändå kallade vilddjur- underbara fina håriga guldklimpar. Det är ju dom som är jag. Dom som får en att uppskatta så mycket.
När dom är vakna längtar man ibland till att dom ska somna men när man väl lagt dom vill man bara stå där å pussa dom så att dom vaknar igen.
Man åker bort för att få den berömda egentiden men väl borta längtar man hem för "borta bra men hemmambäst"
När dom driver en till vansinne så längtar man efter att dom bara ska växa upp och allt man tänker är "det blir bättre".
När man ser på kort hur snuttiga å pyriga dom varit så längtar man tillbaka till dom snuttefnutte bebis tiderna då man bara ville äta upp deras små fötter.
Vrängt?
Jo man tackar!
Hela föräldralivet är en stor vild känslofylld bergådalbana..
Man är glad,lessen,uppgiven,lycklig,stolt,förbannad,galen,kärleksfull och kramgo - å allt på samma gång!
Så håll i dig när du väl intar din mamma-pappa roll...
Neah har inte vart tuff de senaste dagarna.. Legat i soffan och sett på de andra när de lekt å stojat !
I lördags fick hon ligga kvar hos oss i soffan när de andra somnat , hon låg där i soffan, liten pyrig å söt med sina blå ögon - klarvaken.. Kom aldrig till ro..
Frågade man henne om hon mådde bra skakade hon på huvudet.
Frågade man henne om hon ville dricka skakade hon på huvudet.
Så frågade jag henne om hon ville gå å lägga dig hos Stella , då nickade hon.
Och där somnade hon på två sekunder..
Så klen men så söt.
Visst det är inte konstigt att dom är lite beroende av varann, men när man ser det så uppenbart som då, att dom verkligen behöver varandra - då blir man lite varm.
Söta Goa skitungar :)
Vi fick det alltså igen - kräk!
Hatar kräk!
Hela julen bestod av ett enda stort kräk-kalas!
Å nu e vi där igen!
På kalas i lördags presenterade neah sig själv genom att istället för att pricka in presentbordet med en pizza la den på farfar istället.
Ungefär i tre minuter varade det kalaset för oss sen gick vi hem...
Tre dar senare med mat vägran å galet hög feber tänkte Kräksjukan att nog ska det inte va klart här - utan Stella kräkte ner vagnen efter vilan i eftermiddags å har spytt sedan dess...
Känner bara hur kräket kryper i nacken på mig, redo för att hugga till!
Man luktar kräk, man torkar kräk, man blir nerspolad av kräk.... Förstår varför man hatar kräk!
Fyttseracksingen alltså!!
Huha!!
Ser åter igen fram emot en lååååång skön natt med skönhetssömn för heeeela familjen.... Yäriggggggghhttt! När mr.kräk finns i huset är det nåt som säger mig att dessa nätter inte består av det nätter borde - sömn.. Närå! Mr.kräk skall nog lyckas att hålla oss uppe!
