Är han stor eller bara tjock?
Stortroll berättade häromdan att hon tyckte om en kille. Fast...hon visste inte om hon kunde det, för han var så stor.
Hon menade givetvis att han var äldre än henne.
Pedagogiska pappan i hemmet ställer då frågan:
Är han stoooor eller bara tjock?...
Fröken med svar på allt förklarar:
- men ajjsååå..pappa...han e bajja stooooooooojjj... asså stöjje än mejj!!
- ja för ingen är tjock vet vi väll!! ropar jag från mitt andra hem tvättstugan!
Att man ska behöva va me överallt i alla diskussioner asså....
95 dagar utan dig i mitt liv Mamma.
95 dagar sen du somnade in.
För 95 dagar sedan var det mesta helt tomt.
Man trodde verkligen man skulle torka ut på grund av alla tårar.
Man trodde man skulle gå av på grund av smärtan som kom när jag såg dig där på sjukhuset.
Man trodde aldrig att man skulle kunna sova igen.
Man trodde ju aldrig att man skulle kunna få vara glad igen.
Man trodde ju aldrig att det var något man skulle få vara med om, och man trodde heller inte att man skulle orka ta sig igenom det.
Sen undrade man mest om den där biten i hjärtat som stelnat - alltid kommer vara så hård? Kommer saknaden av dig alltid kännas så här stor? Kommer man lära sig leva med det? Och isåfall Hur lär man sig?
Men man lär sig sakta. Man tar steg för steg. Dag för dag. Själv så bearbetar jag mycket här. Jag vet att du läser så därför skriver jag ofta till dig.
Och man lär sig, att få tro att du är här. Att du sitter här på min axel och vakar över mig. Du ser till att torka tårarna när dom rinner, och du ser till att man ska försöka se det fina i livet som vi faktiskt lever här och nu.
Du ser till att vi sover lugnt och stilla, och du puschar på när det känns som tyngst.
Och lite bit, för bit, kommer den stela biten i hjärtat att mjukna, och kvar kommer endast fina vackra minnen finnas kvar.
95 dagar sedan.
95 dagar utan dig.
Och fler blir det.
Jag har ju så mycket framför mig. Men jag känner dig på nåt sätt nära, jag vill iallafall göra det. Och vet att fastän jag inte ser dig, så kommer du alltid att följa mig.
95 dagar.
och inte har det gått en dag utan att jag önskat dig tillbaka Mamma.
Önskar så att du fanns!
Fuck you cancer.
Vid ett svagt tillfälle en söndagmorgon...
lovade jag henne att vi skulle baka bullar. Hon älskar bullar och jag var sugen som bare den att baka....
Ja det var alltså söndagmorgon kl:07:31 ungefär.. Allt för att få lite lugn å ro, så kanske jag vid detta svaga tillfälle lovade kanelbullar...
Men dagen gick och jag tänkte att hon glömt.. men ICKE...
17.35 - mamma!!! skulle vi inte baka nu..?....
å så en surmin på det.
Baka? 17.35 en söndag...
Jo tjena...hur tar jag mig ur det här nu då.....?
Efter lite mutning i form av en klubba och kanske ett stygn av dåligt samvete i mammahjärtat fick vi skjutet upp baket till " en annan dag"...
Idag vid hämtning på förskolan:
- mamma...vi skulle ha kanelbullar idag va?
En annan mamma som också hämtar, tror säkert jag e jordens sämsta mamma. Vadå servera kanelbullar TILL KVÄLLSMAT...? skäms på den!!
Hennes son säger att han också vill ha bullar.
Nä men vi ska nog äta pyttipanna får han till svar. Sedan går dom...
Där står jag som en blondin ( okej jag e blondin...), stående som ett fån..
-eehh..alltså...eegefleldfjskdjfhksdjfnksdf... lät det typ..
Orkade liksom inte dra hela historien bakom, så den familjen fick åka hemåt i tron om att vi äter kanelbullar till kvällsmat & har världens blondie till morsa...
ps. om det blev kanelbullar..?
ehh....imorgon är ju också en annan dag!
Arbetartyperna
På arbetsplatserna lär det finnas följande typer:
- FlitigaFreja - jobbar flitigt som bara den. Gör det hon skall enligt rutinbeskrivningen. Hon är flitig - håller lunchtimmen på minuten och på hennes skrivbord är det rent,snyggt och uppstädat. FlitigaFreja ser flitigt till att hålla hennes mailbox tom och sorterar mailen i olika mappar så fort hon flitigt gjort klart sin uppgift.
- BitterBritta - bitterbrittan gnäller över det mesta, chefen är knäpp, hennes kollega fattar INGENTING, blommorna i matsalen har feeeeeeeel färg, stolarna är obekväma, datorn är så seeeeeeeeeg, kollegorna kan inte samarbeta, lönen suger, telefonen är trög och allt bitterbrittan gör själv är ju givetvis det enda rätta och enligt henne själv är hon ju bara hur grym som helst på allt!
- OsynligaOlivia - hon finns där, men säger oftast ingenting. Tar sällan åt sig beröm, på fikarasten är hon tyst som en mus och oftast gömmer hon sig bakom dataskärmen. När hon slutat har ingen märkt att hon har gått. OsynligaOlivia dyker upp när man minst anar det och lika fort är hon försvunnen igen. OsynligaOlivia arbetar på i sin takt, jobbar på i sitt eget tempo och har väldigt svårt för att anpassa sig till gruppen.
- SkvallerSofia - hon vet allt om alla. Hon har alltid de senaste ryktena om vem som hånglat med vem på julfesten, hon vet alltid vem som ska få sparken innan personen själv i fråga vet det, hon har koll på likväl städaren som chefen på huvudkontoret. Det inte SkvallerSofia vet om rykten och skvaller vet ingen. Under sina 8 timmar på jobbet ägnar hon mest tid åt att springa runt bland sina kollegor för att sprida vidare rykten eller slå ett telefonsamtal till vänninan för att skvallra ännu mer.
- LatLina - hon är så lat och hatar egentligen att jobba. Hon suckar när hon får ett problem som tar tid. LatLina önskar helst att arbetsdagen bara ska försvinna så hon kan få åka hem. Att vabba är det bästa LatLina vet, för då slipper hon ju arbeta. Förändringar i arbetet avskyr hon. Hon är ju där för att endast göra en arbetsuppgift och ber man henne hjälpa till med något rullar hon med ögonen och frågar: varför då?
- BästaBarbro - här har vi henne. Den bästa av alla bästa kollgeor. Hon är rolig, smart och älskar sitt jobb. Hon tar utmaningar och extrauppgifter på allvar och vid problemlösning anser hon att bara ett leende kan lösa det mesta. BästaBarbro arbetar intensivt och försöker alltid få med hennes kollegor i samma anda som henne. BästaBarbro hjälper alltid till och visar gärna lösningar. Älskar vi inte bara alla BästaBarbro.
Mitt brev till himmelen...
Hade jag fått en chans till att posta ett sista brev till dig.
Ett brev som jag vet kom fram till dig.
Då hade jag skickat med tusen bilder på tjejerna, för jag vet hur mycket du saknar dem.
En av bilderna är bla. på Neah sen hon spräckte ögonbrynet och märkt med: Busunge!
Och bilden på Stella när hon ser så där galet lycklig och busig ut bara för att hon får sitta i soffan, den blicken måste du bara se.
Jag hade spelat in vrålet från middagsbordet och lagt i brevet, bara så att du fick höra hur det låter här hemma när vi äter middag.
Jag hade haft svårt för att inte spela in Mollys alla underbara kommentarer, just för att du ska höra dem och få le åt hennes utsvävningar.
I mitt brev hade jag skrivit ned allt som tjejerna hittat på, hur dom nu hela tiden uppmärksammar varandra och apar efter varandra hela tiden. River en i gardinen är den andra där på 3 sekunder å gör samma sak.
Jag hade skrivit ned om hur fantastiskt söta dom är när dom kramas hela tiden, eller hur dom gör "slängkyssar" när dom skall gå och sova.
Jag hade också spelat in Stella när man frågar henne om hon ska gå å sova, då svarar hon.. " ammmmm....."
Igår lärde dom sig säga "pappa", och när dagen kommer när dom lär sig säga "mormor" så hade jag spelat in det och lagt i mitt brev. För nåt du alltid sa var att du ville vara med om dagen när dom lärde sig säga just "mormor". Nu är det inte så, och det gör förbannat ont, men om jag hade chansen till ett brev hade jag skickat det till dig.
Så hade du kunnat lyssna på det om och om igen.
Jag hade klippt av en av tvillingarnas underbara lockar bara för att visa dig hur fina dom är.
I brevet hade jag skrivit till dig om alla gånger jag tänkt ringa, men kommit på mig själv att det inte går.
I brevet hade jag skrivit om hur kul jag tycker att mitt jobb är, att allt faktiskt fungerar väldigt bra med förskolan - hämtning å lämning å allt.
Jag hade också givetvis skrivit om mina tokiga planer för nästa år. Du hade varit en av dom som hade tyckt att det förmodligen är galenskap men också kul, att jag planerar att spela fotboll. Du vet ju hur roligt jag tyckte det var.
Hade jag fått chansen till att posta mitt brev hade jag önskat att du hade kunnat svara. Hur du har det, vad du gör, om du hör oss, om du ser oss, om det är jättetomt utan oss eller om du ändå känner oss nära.
Hade jag bara fått en chans till att posta ett brev till dig hade jag avslutat med: jag saknar dig!
I mitt brev till himmelen..
Finns det en doktor i himmelen?
frågar hon med sina stora blå ögon och ser lite så där fundersam ut som bara hon kan.
- jag vet inte....
Får mormor äta mat i himmelen?
- jag vet inte..
Jag tror mormor åker runt..eller nä..hon sover på molnen. Tror du inte det också mamma?
- jo det tror jag också..
Jag tror hon ser oss mamma. Tror du det?
- jag vet inte. men jag hoppas det...
Ibland har man inte alltid svar på allt. Ibland får hon bara tro och låtsas det hon själv vill.
För ibland vet man helt enkelt inte.
Vart är min tid?
Den här högen gör att jag undrar vart all min tagit vägen?
Skulle vilja sy alla klänningar ..
Välkommen in i jobb livet säger en del av hjärnan!
När du väl får din tid är det enda du orkar egentligen bara - ingenting!
Så undrar egentligen när jag nånsin kommer bli klar...
Mamma - då får vi säg till Tomten!
Jag tror vi har misslyckats lite i vårt "tomtetänk" hemma...
Tomten ska ju vara nåt lite kusligt, lite skrämmande ( jaaa det är kul att skrämma barn med Tomten..) lite förväntasfullt, lite spännande, lite kul å ja nåt speciellt.
Han ska ju liksom inte va nån slags poolare som kommer förbi en gång om året med allt jag sagt att " det får du skriva upp att du ösnkar dig av Tomten"
På väg hem från stan, när stor troll sett nåt hon ville ha.
Och då jag som vanligen sagt " Det får vi ta å skriva upp att du önskar dig å så ge till Tomten".
-Mamma...det fåj vi nu säg till Tomjten att ja önskaj mejj...Å så fåjj ja det av han! För han haj iallafajl tatt mina nappajj!!!
I det här konstaterande finns liksom inget annat än:
- nä okej...Ja han tog ju faktiskt dina nappar, men det var ju typ 2 år sen....Å man får ju inte allt som man kanske önskar sig.. Utan man får ju önska sig så får vi se vad Tomten kommer med.
- Ja, fajst, om ja sägejj tijl han att ja vijl ha det så fåjj ja det.. Föj han togj mina nappajj juuu!!!!
Tänk att det där förbannade napp-scenariot fortfarande kan sitta så hårt i hennes tankar forfarande...
Tvillingarna ska få ha napp till dom är 5 så får vi se om dom iallafall har kvar respekten för Tomten...
eller ja kanske inte 5...
men ändå....
säger lite ursäktande.... - Asså han har bilstolarna...
Vi har två bilar i vårt hem.
En röd.
Gammal.
Skruttig.
Men praktisk och stor lagom till en helt vanlig normal trebarnsfamilj.
Å en vit.
Fin.
Med tre bilstolar i.
Idag anslöt den röda bilen upp i tid till förskolan.
Tre påklädda så där lite halvlagom gnälliga hårbollar sprang runt på parkeringen ihopp om att den vita bilen också skulle ansluta..
Det regnade..
Det fanns vattenpölar.
Kul - med vatten tänkte hårbollarna.
Inte lika kul - tänkte deras mamma..
En annan pappa kom för att hämta upp sin son.
Han var sist.
Ja, om inte vi vart där hade han vart det.
Han kom och han hann faktiskt åka också....
innan den vita bilen kom...
- jaså ni vill inte åka hem idag?
- eeehhh..jooo...men det verkar som att det inte är bra att vara pappa som har bilen med alla bilstolar i..
- näum...det har ju hänt att det blir så ibland.
- ja...han har ju dom i sin bil.. ( som om jag här liksom försöker mörka att jag ens tänkt tanken på att dra skogsvägen hem med tre hårbollar fastbältade där bak..)
- ja man har ju "glömt" det nångång...
- mmmmmm...
Han åker.
Vita bilen kommer inte...
Det regnar.
Äsch va fan..
Skynda er nu.
In i bilen. Så sitt still..Bälte på..
Nu tar vi skogsvägen hem kids!
- Va E skjooväjjjjennn mamma?
Hemma.
Allt gick bra.
Fastän jag egentligen vill mörka att jag körde...
17.15 var tiden bilarna skulle ansluta tillsammans...
18.20 kom den vita bilen.
Lerig var den också..... å så hade den fått hjälp....av en annan bil som kan dra andra bilar.....
Behöver inte säg mer.....
Slutet gott.
Allting gott..
Punkt.....
