Högvarv!
Allt går i ett.
Blöjbyten: Cirkus 15 stycken per dag.
Matning: Varannan timme, var tredje...Även natten... (ZZZzzzz)
Ge nappen: Kanske sisåsär femtielva gånger... ( ;=)
Le åt jordens finaste twins: Hela tiden.
Bli irri för att man är trött: Ett par gånger om dagen men det över lika fort igen.
Torkning av kräk/spill av mat: Efter varje måltid.
Få en dusch av Nehas kaskadkräkning: En gång i gårkväll.
Klädbyten av mig: Två-Tre gånger per dag.
Klädbyten övriga: ca tre gånger per dag.
Högvarv med 3 kids. Är det inte den ena som skriker, så är det den andra och så är det den tredje som pickar på uppmärksamhet.
Men det är underbart!
Det är ju vårt liv just nu!
Att inte få sova.
Fy fan säger jag bara. Tänker på Mia som hade Anton i 9 månader i kolik.... Fy FAN!!!! förlåt men det är sant.
När man inte får sova blir man ju helt tokig tillslut förmodar jag.
Efter att ha haft två små nätter där twinsen vaknat med 1 1/2-2 timmars mellanrum så känner man sig inte så kaxig på morgonen.. Gruset i ögonen svider, hela kroppen är helt matt och man är helt orkeslös. Vill inte gå upp, orkar inte, måste kissa - orkar inte, nån skriker?...är inte mina barn måste vara grannens.... Sjuka tankar - men shit va trötthet gör en helt oförmögen att ens orka öppna ögonen.
Imorse var jag nog mer ett lik än en vanlig människa. Kom hem vid 01, tjejerna vaknade vid halv 3..åt lite, vaknade vid halv 5, upp igen vid 7..Nångång under morgonen gav jag dem mat igen, sen bara gick jag raka vägen till Mollys säng och sov i 1 1/2 timme..Jag var heeeeelt slut...Kroppen var helt tung och orkeslös.
D var uppe alla gångerna under natten och hjälpte mig, även han vart trött men inte alls samma som jag. Vet inte om själva amningen just gör att man blir så trött och matt. Vet att mitt huvud kändes som en stor betongsten i natt, jag orkade liksom inte hålla det uppe ens när jag satt och ammade.
Usch ja.. men men, värre kunde det vara.
Tjejerna ÄR snälla och lugna. Tror att de vaknar med så små mellanrum för att de äter för lite åt gången, de somnar liksom till vid bröstet på natten och så äter de inte tillräckligt utan blir hungriga för fort igen och vaknar.
Men men, vi kämpar vidare!
Får se till att de äter ordentligt på kvällarna så att de inte spårar ur storasyrrans fotspår ;=)
Det snurrar på..
Veckan utan D gick bra. Hade mamma,svärmor och syster som avlöste varandra och hjälpte mig med twinsen och Molly.
Hade ångest över att han skulle åka i söndags men allt har gått bra. Visst det ÄR inte samma sak att inte ha just D hemma, då vi har våra egna rutiner och inte behöver instruera varandra (oftast) i hur saker och ting skall göras.
Utan D så kände man sig allt ensam hela veckan, trots att huset var fullt av folk hela tiden. Men hjälpen var guld värd och utan den hade jag förmodligen suttit i ett hörn med knäna uppdragna och rivit mitt hår...
Molly har kommit i nån fas eller ja vette katten var det är men hon lipar så fort vi säger till henne... Det är inga småbryt heller utan det är tokbryt och hon gallskriker med tårar som sprutar.. Antar att det är mycket känslor för henne som hon måste hantera. Mycket konkurrens nu med tvillingarna, som TAR mycket av våran tid. Det är mycket som skall bearbetas och hon skall väl hitta sin plats samt få uppmärksamhet av oss.
Det är väl det det handlar om...men för det kan hon ju inte få bete sig hur som helst..Måste ju ändå veta vad som är rätt och fel.
Så jajemän..nu sätts man på prov...
Försöker att andas djuuuuuuupa andetag eller smita ned i källarn när man känner att ens humör är på väg att dala långt ner...
Man andas lite, tar upp mungiporna och så kämpar man vidare =)
Den 11/1 kl 11...
ja det var den dagen då vi fick "chockbeskedet" om att ni fanns.
Jorden snurrade lite extra fort den dagen. Och allt annat omkring - praktiska bitar, alla orostankar, alla funderingar om ALLT om att få TVÅ - allt snurrade i 9 månader.
Ingrid - min jobbarkompis, sa alltid att jag var utvald och att det var en gåva att få två på samma gång.
Jag kanske mer såg det som en skräckupplevelse lite till & från. Hur skall man räcka till? TRE barn? Hur skulle man orka? Och hur i hel-ete skulle dom komma ut?
Men sen...så kom den där dagen D då det var dags. Eftersom det blev igångsättning, vilket vi iofs var beredda på eftersom vi fått en tid kl 8 tisdagen 21:e, och skulle det inte satts igång av sig själv, så skulle dom sätta igång mig... Men när det verkligen blev bekräftat så vart jag lite rädd. Trots att jag var så in i bänken trött på magen och ALLT som hade med graviditet att göra tänkte jag att njaeee...inte behöver vi sätta igång mig...vi kan åka hem igen... dom kan få vara kvar liiiite till... Stegen in till förlossningsalen var därför lite skrämmande... Men sen, när man väl var där och allt var igång, så gick allt så fort och helt plötsligt var dom här.
Hann inte riktigt med och förstå. Hur kunde det gå så bra? Allvarligt...jag födde två barn...? Gjorde jag?
Finns dom nu här hos oss? Är dom verkligen våra? Hur kunde det bli så?
Tänker på Ingrids ord om att man är utvald..
Mia sa i början när man var orolig och rädd för vad som skulle komma - att hon tror att det är endast dom som klarar av det som får det.
Och än så länge - så har vi klarat det superb.
Vi har fått två så fina underbart fina tjejer.
Trodde först aldrig man skulle klara det - men det gör. Man orkar, och man räcker till. För just nu är mitt mammahjärta bara tre gånger så stort som förut.
Dagarna går..
Här så rullar allt på. Tjejerna sköter sig exemplariskt och än så länge går dom i storasyrrans fotspår.. Äter, sover, äter och sover igen.
Dubbelamningen funkar asabra och dom äter väldigt duktigt. Oftast somnar dom vid 21-22, sover till 03-04, äter och somnar om till 6-7. Somnar igen och hela familjen vaknar vid 8-9. Helt underbart!
Snuttran är på dagis idag för sista dan och sen har hon sommarlov i 6 veckor.
Hon tycker det är så kul med bebisarna och skall mest vara med och hjälpa till och pussa på dem.
Än så länge inga tecken på svartsjukedrama, men det kommer väl (nångång iallafall) antar jag.
Vi njuter alltså i fulla drag. Det är så supermys att D är hemma och eftersom tjejerna sover duktigt så hinner vi med att greja och fixa här hemma. Få lite ordning på saker och ting!
Tjejerna hade förra veckan gått upp till 2740, ny vägning idag! Barnmorskan trodde jag hade grädda i brösten eftersom dom hade gått upp så mycket så fort.
Det är superkul att allt bara funkar så bra!
Världens finaste triss har vi som sagt fått!
Finaste guldklimparna anlände till slut.
Trodde först åter igen att jag förvandlats till en elefant....
Men....... Tisdagen den 21/6 kom våra finaste till världen. Dock med lite hjälp på traven med igångsättning men annars så gick allt underbart fint!
Klockan 10 tog dom fostervattnet på tvilling 1 och vid 12 fick jag värk-dropp eller vad det nu heter. Efter det satte värkarna igång och 17.25 kom våran finaste Neah till världen.
7 minuter senare tittade finaste Stella ut.
Barnmorskorna tycker jag såg oförskämt pigg ut och var imponerade av en sådan fin tvillingfödsel.. Antar att om man har deras jobb är det kanske extra kul med en tvillingfödsel då och då.
Med 7 personer övervakandes under förlossningen var det tryggt och allt gick som sagt väldigt bra.
Sedan satt vi där...med två fina prinsessor i famnen.. Så skrämmande men såååå underbart. Tänk att vi verkligen fick två!
En obegriplig känsla av lycka och av stolthet.
Världens stoltaste storasyster hälsade på på BB - mitt mammahjärta blev då ännu större av stolthet när man såg sin lilla tjej plötsligt vara STOR tjej.
-oj..så många bebisar..1..2..3...4... sa hon..
Sötnos!
Neah & Stella
Stella & Neah
Nu njuter vi i fulla drag och har världens finaste triss i tjejer!
Världens finaste och stoltaste storasyster!
Ja jag tror verkligen att Molly kommer bli så enormt stolt över sina små.
Hon kommer pyssla och klappas med er dygnet runt!
Inte andas och knappt gå men härligt!
Vaknar varje morgon med solen gassande i ansiktet. Får lite halv panik av att det är så varmt. Öppnar balkongdörren och släpper in frisk luft. Beter mig som en överviktigt blåval i sängen för att hitta tebaks den goa sittställningen jag precis halvsov i. Kan inte andas. Får panik. Sätter mig upp i stället, struntar i att sova mer.
Känner A hicka, det gör den mest hela tiden. Eller jag TROR att det är hicka, annars vet jag inte vad det är för spastiska ryck den har för sig.. B sparkas och knuffas som vanligt jämnt. Måste födas med enorm stor rumpa eller nåt..
Försöker att få luft.. Får andas som om jag sprungit hundra mil..
Sedan börjar dagen och jag vankar mest runt som om jag satt en fotboll nånstans där man inte skall ha den. Och magen krampar och har sig när inte riktigt min hjärna förstått att det är EN sak i TAGET som tydligen skall gälla nu.
Men varje gång man känner en hick eller en spark eller två, så förstår man vad det är för härliga guldklimpar där inne som väntar på att få se världen. Våra TVÅ små guldklimpar..
TVÅ?!
Vänta så ska jag bara andas lite först... Det var tydligen nån som behövde sätta huvudet rakt upp i min lunga.
De finaste guldklimparna mår prima.
Vi var å tjuvkikade på guldklimparna idag. Jag har känt sen förra fredan att B-bebis inte rör på sig så mycket som A-bebis. Det hela blir en nojjig skräck känsla där man till slut blir beroende & trycker å har sig för att känna minsta lilla. Jag ringde min BM bara för att kolla vad hon tyckte. Hon tog det hela på stort allvar - jag hade i stort sett trott att hon skulle svara den klassiska meningen: Det är normalt - men icke. Hon sa att när man känner som jag så har dom som rutin att alltid följa upp och med tanke på att det är tvillingar så går det inte lika lätt att lyssna på hjärtljuden utan hon tyckte vi skulle åka till förlossningen och få ett ultraljud för att se hur allt stod till.
Sagt å gjort. Världens bästa M ställde såklart upp å tog hand om Molly (som iofs sov) men ändå.
Jag & D åkte upp och fick vänta i över en timme men ändå.. När jag bara skulle gå ut i korridoren för att bara kolla så att dom inte glömt av oss - ser jag att världens bästa läkare är på väg till vårt rum.
Han ler som jordens härligaste och säger: Vi har träffats?!
Kan ni förstå hur skönt det kändes att det var han som var där?
Tänk om vi fått läkaren från förra gången - superdupersminkad brutta med skånsk brytning och vita moonboots.... det säger ju bara sin sak det..
In i ultraljudsrummet och upp på bädden på med kletet och vips så var dom där på skärmen. Letandes efter hjärtat - för det var det enda jag ville se. Att dom båda bankade.
Och det gjorde dom!
Han visade, förklarade, pekade och förklarade igen. Han lugnade min oro och allt kändes bara så j-la bra.
Han e grym!!!! Vill att vi alltid ska få han i fortsättningen!
Han sa att vi kommer ju ha varannan vecka UL och att nåt skulle hända däremellan e ganska osannolikt.
Jag svarade med att vi kommer ses igen på måndag =)
De två kommande ultraljuden har vi honom inbokad sen vet jag inte hur det blir. Men vi ska försöka att få honom resterande gånger också.
Men guldklimparna mår bra! Så ikväll får A-bebis sparka hur mycket den vill. Jag ska bara äta glass och njuta av känslan av guldklimparna!
Men när jag ska sova - ja då får ni faktiskt sova båda två....
Kan det verkligen vara 14 veckor kvar?
Jag är inte stor eller klumpig. Har väl ökat si så där 7 kg hittills (med Molly gick jag upp totalt 9-10kg). Magen e nog det enda som putar ut och har inte än så länge fått nåt fettlager någon annanstans.
Ändå - kan jag inte tro att det kan vara 14 veckor kvar? Då alltså 40 fulla veckor räknat. Våran läkare sa att man som tvilling-graviditet går 37 veckor i snitt, men även kan räkna med - 3 veckor på det...
Men OM vi nu räknar 40 veckor så är det alltså 14 veckor kvar... Om kvällarna kan jag inte förstå hur man ska palla med det.. Det är då dom lever bus i magen och ingen ligger still. Det drar och spänner åt alla håll - sammandragningar allan... Magen e så spänd så en nål i den och jag hade flugit iväg som värsta ballongen som man släpper luften på. Orkar inte göra nåt - dammsuger jag så spänner det i hela magen. Man blir trött och all energi går åt att försöka att inte fokusera på den där obehagliga underbara fina äckliga känslan när dom vänder och sparkar å har sig.
+ att det hela gör det inte bättre när jag fått se Jennies bilder på hennes mage i vecka 30 och framåt.. herre min je... Fatta hur stor mage man kan/ska få?? Helt otroligt...
Som sagt - det hela är coolt, underbart, skrämmande, roligt, farligt, vackert, spännande, överväldigande och fint på samma gång.
Hon smörar...
Sitter vid datorn..
Molly leker..
(tror jag)
Går ut och kollar vad hon har för sig... Kommer ned från trappen och säger att hon hämtat bestick från sitt kök..
Fine tänker jag och sätter mig igen vid datorn...
Allt är tyst..
Duktigt hon leker tänker jag.....
Lite väl tyst va?
nåja, hon är ju duktig som leker..
Nu är det nog lite väl tyst lääänge va?
Kollar ut genom kontoret...Å där sitter hon på golvet..... med sin leksaksbestickskniv....å käkar smör direkt ur smörpaketet!
Det är inte första gången jag kommer på henne med detta!
Men rätt kreativt ändå; Att komma på att gå upp till sitt rum,hämta kniv,gå ned i köket, räcka smöret som jag lagt fram i förhoppning om att baka småkakor, och sedan sätta sig på golvet å käka...
Unge!
Det blir inte alltid som man tänkt sig..
Jo tack, det kan vi, jag & D var de första att intyga.. Senaste veckan har varit en chockartad-lycko-skräck-mixad vecka!
I Tisdags var det ju dags för vårt första ultraljud. Det är alltid spännande att få se den lilla krabaten som ligger där inne å sprattlar runt. Coolt att få se det lilla hjärtat och hur barnmorskan mäter alla delar som skall mätas.. Fast denna gången...Denna gången skulle det inte bli som det var förra gången med Molly...Denna gången skulle visa sig bli totalt annorlunda och sätta vår värld på en rejäl snurr....
Barnmorskan börjar med att lägga krämen på magen..den är lite kall.. Sedan sätter hon apparaten på magen, kör runt lite, frågar ännu en gång: Ni hade inte varit på något ultraljud innan sa ni?
Sedan stannar hon och frågar om vi kan se det lilla hjärtat...Jo då, där nånstans i den grå bilden ser man ett litetlitetlitet hjärta banka. Sedan säger hon inget mer för att sedan fortsätta: Ser ni?
Ja, vi ser hjärtat...
Ja, här har vi ett hjärta... Ser ni?
Ja vi ser det....
Här är ett hjärta och här...här är ett hjärta till.....
Sedan snurrar världen för oss båda två. Vadå, vad menar du? Hur menar du nu?
Vi kramar varandras händer, skrattar och är nog verkligen båda två just nu som livs levande frågetecken.
Sedan zoomar hon ut och där, där kan man ju klart och tydligt se... det ÄR TVÅ bebisar som sprattlar.. De 2 armarna, 2 benen och hjärtat jag var där för att se att allt var bra med, är nu plötsligt 4 ben, 4 armar, 2 hjärtan och 2 små krabater som sprattlar runt..
Tårar blandat med något nervöst och glädje sprudlande skratt befinner sig i mitt ansikte..
Hur kunde detta hända?
Kunde det verkligen vara så att vi skall ha tvillingar?
Tvillingar...
Galet...
Sjukt..
Spännande..
Dubbel glädje..
I nästan en timme går hon sedan igenom först bebis A och sedan bebis B. Dom har alltså redan fått sina första namn! A till höger och B till vänster. B-bebis lite större huvud än A, men annars identiskt stora/små..
Efter detta så har vi blivit översköljda med glada miner och gratulationsönskningar. Men också mitt i bland detta, våra egna tankar som går upp och ner och fram och tillbaka.
Hur ska vi klara detta?
Hur gör vi med rummen?
Bil?
Ekonomi...
Och efter alla praktiska bitar, som man ändå efter ett tag inser att Allt löser sig!, så kommer ju förstås tankarna om att vi nu verkligen får tro och hoppas att båda två samt jag får må så bra som möjligt under hela graviditeten. Att allt kommer gå bra och att det faktiskt kommer komma två små friska underverk till oss.
Sen att ingenting blev som man tänkt sig, det är en annan sak!
Från att ha bestämt att vi skall ha två barn, så vändes hela världen upp ock ned när det nu skall komma två på en gång.
Mitt i allt det här omtumlande som varit den senaste veckan så kan man faktiskt inte annat än känna sig lyckligt utvald till att få prova lyckan till att faktiskt bli en av alla tvillingmammor. Och när man känner båda i magen - så finns ju inget annat än stor ren lycka!
1 steg fram och 2 steg bak...
Ja ungefär så kan man nog sammanfatta våra "nya" sovrutiner för snuttran..Allt gick bra i 3 kvällar...sen blev hon sjuk och har haft jättehög feber & då fått sova mellan oss....
Idag är hon bättre så ikväll blir det till att börja om från ruta 1 igen....suck... men men...det är väl så det är!
Det här med kräk!
Sen i måndags började vi med snuttran nya sovrutiner. Klockan 19 är det numera dags för pyjamas och tandborstning, sen är det sova i HENNES säng som gäller. Vi har plockat ned ena sidan på spjälsängen, för hon har verkligen fått panik i spjälsängen den senaste tiden och därför somnat i våran säng. Vilket inte är helt ok.
Hon fick dock en stor säng i julklapp men den kommer inte sättas in förrens vi har renoverat klart hennes rum under våren. Men men.
Vi har lagt henne i hennes säng och efter många om och men har hon efter dryga timmen somnat till slut.
Första natten tänkte vi att vi tänder inte i hallen för hon kommer ju ändå ropa på oss om hon vaknar.. Men icke, första natten hörde vi hennes små fötter komma gående och hon stod vid min sängkant med napp och kaninen, tog upp henne och vi somnade om. Så gott!
Så det har gått bra än så länge..
Men inatt då..
Hörde henne hosta, tänkte att ja nu vaknar hon och kommer snart. Men så lät det nåt konstigt och sen vart hon ledsen..Jätteledsen!!
Ställde mig upp och hann precis ut från vårt sovrum då hon kommer springandes, jätteledsen. Bara hon närmar sig känner jag doften av kräk.... Hon är helt förtvivlad över att hon kräkts i sängen, säger det om och om igen.. Vi försöker lugna henne och hon är helt skakig. Hon har kräk på hela sig och i håret.. D tar ner henne och duschar henne. Jag tar tag i madrass & sängkläder - redo för att kräkas jag me. Det är ju inte direkt nåt bebis kräk längre om man säger så...
Slänger in allt i tvätt maskinen, på med ny pyjamas och torkar golvet. Lägger henne i vår säng med badlakan under henne. Spann med vatten och papper och allt är klart för nästa spya tänker vi..
Somnar om och vi sover till halv åtta. När vi vaknar är det precis som om inget hänt.. Hon är som om brukar, leker, stojjar och vi har ätit frukost precis som ingenting.... Konstigt???
Och min största fråga: Vi ska ha kalas ikväll för mig, ÄR detta OK?!?!?!
Aningens frågande kan man ju säg...
Jag ger det nån timme till för att se om frukosten kommer upp..
D tror att det är för att hon har sådan hosta på natten och man hör nästan slemmet åka upp och ned och tror att det var därför hon spydde...
Rackarns va svårt..
Allt mat som står i kylen för 15 pers.... Men sen vill man ju inte heller vara den som smittar ned alla med kräkis.. Hur vet man om det verkligen var kräkis eller inte?
Kan man spy bara en gång om det var det?
Det var nu man skulle ha den där instruktionsboken dom glömde att lämna ut på BB...
Andra gången, sååå annorlunda!
Ja, nåt är det ju som bor i magen just nu. Vet inte vad.. Har känts lite overkligt, som om man inte tagit till sig det ordentligt, inte riktigt infunnit sig i den där bubblan. Men sen verkar det som om andra gången - då finns inte den där bubblan. Det är konstigt, för varje barn i sig är ju ett mirakel och borde förtjäna en bubbla. Men denna gången är det så annorlunda. Dels gick det relativt fort, att man nästan inte var med på det där + som infann sig en dag i oktober.. Och sen följde 10 veckor med kräk,kräk,illamående,illamående,ingen matkänsla och SÖMN!! Nu först - i vecka 17 då är man tillbaka i verkligheten. Men då finns de där tankarna där som D säger till mig att sluta tänka. Kan vi verkligen lyckas denna gången? Är det verkligen möjligt att få en till med två armar & två ben? Att få jordens underverk ytterligare en gång? Kan det verkligen vara möjligt?
Det klart det är!
Men ändå...
Längtar till Tisdag då det är dags för ultraljud. Men denna gången går jag in med respekt och relevans till vad som faktiskt kan hända. Mer medveten och införstådd med de saker som kan gå fel. Sen tänker jag inte på detta dygnet runt, men det finns en mer tydligare bild denna gången. Första gången då levde man i bubblan, det var jag och min mage och det fanns ingenting som kunde rubba oss. Denna gången hör man saker, tar till sig, intalar sig själv att man är frisk och att även denna gång kommer allt gå bra! Såklart!
Sedan en sak som slagit mig denna andra gång.. När folk frågar när det är dags.. Yrar man nåt om midsommar, juni, sommarn... Första gången kunde man exakt nästan på klockslaget meddela personer i sin omgivning om när det skulle vara dags. (sen att jag var en elefant och den tiden inte alls stämde är ju en annan sak..)
Och frågar man kompisar som också är med barn, antingen med nummer 2 eller 3 eller 4, så har dom samma svar om i vilken vecka de är eller när det är dags.. Jo men nångång till våren eller sommarn och nja jag vet inte riktigt vilken vecka jag är i, har ingen koll..
Varför blir det så?
Är inte andra gången eller tredje eller fjärde minst lika viktig som första?
Att få barn, oavsett i vilken turordning, är ju hur otroligt som helst.
Men kanske, att det är annorlunda andra gången då man just har en till att så till och som tar ens tid. Man är ju inte direkt som i första gången när det bara VAR jag & magen. Nu är det jag, magen och snuttran.
Sen ska vi inte tala om kroppsmässigt vilken skillnad...hej å hå...
Och sen att man verkligen gett sig in på detta igen...värkar..sammandragningar...förlossning...uschja.. stoppar undan de tankarna ett tag till och ser längtansfullt framemot UL på Tisdag!
Första gången det skar i mamma-hjärtat
Jag tror jag uppfattar mig själv som en ganska lugn mamma. Från första stund hon kom till oss har jag inte direkt oroat mig för nåt utan tagit det som det är när hon t.ex. varit sjuk, varit på sjukhuset eller varit ledsen. Varför bli hysterisk och oroa sig? Varför stissa upp sig och bara smitta av sig denna upprördhet till henne? Det har varit min teori.
Sedan har jag väl iofs varit rätt van vid barn sedan bra länge och liksom insett att när dom är små och ledsna så är det antingen mat, ny blöja, sova eller bara bära som hjälper. Spelar ingen roll att springa runt å riva sitt hår och undra: VAD ÄR DET FÖR FEL!!!
Jag har tagit det lugnt och var nog relativt lugn när hon hade sitt falska krupp anfall. Det var ju då upp till bevis för att vara mamma. Det var då man skulle vara där, finnas där, krama, hjälpa precis som en mammas uppgift bla innebär.
Men så..hände det...Första gången det skar i hjärtat..
Det var kring Lucia, och det skulle vara Lucia firande på dagis och varken jag eller D kunde inte vara med. D var i Göteborg och jag hade en oerhört (faktiskt) utbildning som jag inte kunde missa. Så med skuret hjärta lämnade jag snuttran på dagis införd hennes fina tomteklänning och mössa. Tänk att vi inte skulle vara där på hennes första lussefirande.. stackars barn... Dagispersonalen tröstade med att det inte är alla som kan vara med, och att detta faktiskt bara är andra året som dom bjuder in föräldrarna. Och att dom skulle ta väl hand om Molly ändå! & det tvekar jag inte en sekund på!
Men när jag stängde dörren å satte mig i bilen kände man bara..åh jag hade velat vara där...=( Men intalade mig sedan att man kan inte vara med alltid och att Molly faktiskt kanske inte ens saknade mig eller D. Alla barnen och personalen var ju där och hon skulle få sjunga, det som hon älskar.
Så med ett litet litet litet hål i hjärtat passerade även denna dag och vi hade lussefirande hos mormor på kvällen istället. Det bedövade mamma-hjärtat lite iallafall =)
Frukosten avklarad 8.00.....har aldrig hänt....
Har nu jobbat i en vecka, det känns mycket bra! Skönt!!, att äntligen om man får säg så, kommit in i vardagsrutinerna igen. Man njuter av kvällarna, som vi nu börjat få lite styr på, och tar vara mer på tiden tillsammans tycker jag.
Igår så städade vi faktiskt ihop hela familjen en timme på kvällen. Förut så har jag väl gjort det mesta av hushållssysslorna förutom maten här hemma, så det var också en ny rutin, att alla hjälps åt med städningen. Bara för att jag är ledig en dag i veckan har jag inte större lust att lägga den dagen till städningen hela tiden. Så nu är det gjort och jag och snuttran skall bara vara hela dagen idag! Snart beger vi oss till Ture, hoppas inte han är sjuk.. och det skall bli så kul att träffa han och hans mamma. Var väldigt längesen!
En annan sak som också förändrats sen jobb satte igång är ju morgonen, jag går upp 6, och det har inte vart några som helst problem att stiga upp då. Kan nästa uppfatta det som att jag var tröttare när jag var hemma och sov längre. Snuttran vaknar oftast av sig själv eller så får vi väcka henne vid 7 snåret.
Nu på våran lediga dag såg jag en sovmorgon framför mig, och ja det fick jag..till 7.00 sen var det bara att stiga upp och påbörja dagen. Klockan 8 är alltså frukosten och vällingen avklarad...Har ju aldrig hänt det senaste 1 1/2 året, och jaaaaaaaa jag vet det finns dom som tycker det är så "äckligt" att vi har haft snuttran som älskat sova och att vi aldrig vart uppe på natten för henne, men so what? det är så det är och varför ska man inte få lov att säga det? förstår att det sticker i ögonen på dem som inte sovit en hel natt på flera år, men tyvärr så är det ju såhär vi haft det och det är så det är.
Man hör så ofta att bli förälder innebär grus i ögonen efter sömnlösa nätter, skrik, gråt och att man aldrig får nån tid för sig själv de närmsta 10 åren... Precis som man vill avskräcka folk till att skaffa barn?
Inte så ofta man hör talas om dem som har barn som somnar 23 och sover till 7-8-9...? Då är det helt plötsligt "orättvist", jo jag fattar, hör väl till majoriteten att barn vaknar på natten nån gång, och att det är jävligt tufft, men jag antar att det är så det är, att skaffa barn - alla är olika och det är väl en jädra tur det!
Lite som att köpa grisen i säcken...man vet inte vad man får men man får vara inställd på vilket som!
Så nu sitter vi iallafall här...8.20 och får väl börja göra oss iordning för att busa med Ture!
Fan va jag älskar..
min finaste prinsessa!
Tänk att hon är vår! bara våran lilla tjej!
3..2...1...
ja då var det bara 2 dagar kvar....sen är det dags för JOBB!!! känner en litenlitenlitenlitenliten jobbångest komma krypandes tillsammans med frågan: Vart tog tiden vägen?
flytt,hus,barn,totalrenovering av hus.....på 1 1/2 år....jisses...swisch så var det förbi..
Men jag har längtat lite efter jobb, komma in i vardagsrutiner igen så det skall bli kul att liksom få lite vuxenumgänge igen, börja få använda den delen av hjärnan som fått vila sig ett tag nu...men ändåååååååååå.....nu förstår man hur lite tid man helt plötsligt får med snuttran. Blir till att ta vara på kvällarna och helgerna nu!
Å snuttran börjar bli så STOR! imorse sa hon två ord sammanhängande: pappa..neeeee...(pappa ner) alltså att pappa D hade gått ner för trappan.
Å så säger hon när vi ska gå till dagis: mammas..koooooooo... (mammas skor) duktiga snuttefia!
Tänk....ensam snuttra på dagis...hon är redan så STOR!
Har precis vart å lämnat av snuttran på dagis..Hon skall vara där själv idag tills efter lunch..Helt otroligt..tänk att hon går på dagis..Hon är så stor helt plötsligt. Vart tog tiden vägen??
Visst jag har vart hemma länge och jag är verkligen riktigt sugen på att börja jobba igen och få tillbaka vardagen igen, men ändå..så tittar man på kort från när snuttran var minibebis..Har hon vart så liten frågar man sig då?
Då när hon var jordens snällaste bebis, låg vid bröstet och ammade, låg på filten å gurglade, hade det mörkaste hårkalufsen och ja var bara allmänt liten å skruttig.
Nu...nu springer hon runt säger:
Mamma
Pappa
Offa = morfar
Affaff=Farfar
ohvoohv= Mormor
IA=Mia
Nenne=Elin
Ishja=Kissat
Aschj=Bajs
Ninis= Kaninen
Babbs=Napp
Duscth= Ut
Dennis
Vovov =hund
och så pratar hon sitt egna språk som vi fortfarande håller på att lära oss översättningen på.
Igår spelade jag in henne när hon "pratade" i sin mobiltelefon...haha..hur sött som helst och man fattar ingenting..
Stora tjejen som nu äter all våran mat, säger till oftast när hon kissat eller bajsat, förstår när man ber henne hämta saker och ja..hon har bara blivit så stor.
Och under denna hösten lär hon väl bara växa ännu mer.
Då 1 månad gammal
Nu...18 månader och på väg till dagis..
Visst är dom söta? Anton + Molly = sant ;=)
